Variationer på våld
Hanna Nordenhök har läst Claire Castillons novellsamling "Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska" och hittar vibrerande komplexitet.
Bildmaterial
Claire Castillon drar sig inte för att misshandla sin läsare.
Claire Castillon: Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska
Översättning Helén Enqvist, Cecilia Franklin, Else Marie Güdel-Bruhner, Viveka Holm, Nadja Leijonhuvud, Karin Lidén, Ylva Lindberg, Camilla Nilsson, Cacilia Palmgren, Lotta Riad, Cajsa Sandstedt, Charlotte Sjögren, Annika Sternö Anderberg, Marianne Tufvesson
[sekwa]
Boken.
Jag måste erkänna att jag inledningsvis känner mig rätt skeptisk till Helsingborgsförlaget sekwas idé att låta novellerna i Claire Castillons Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska tolkas av olika översättare. Men skepsisen håller inte i sig. Språket visar sig hålla en förbluffande jämn nivå i denna hennes andra utkomna bok på svenska. Vad beror det på? Ett tätt samarbete mellan översättarna? En ovanligt lyckad redaktionell granskning? Kanske. Mest tror jag att det handlar om Castillons eget språk - så hårt och obändigt, ja, rovdjurslikt. Inte ens en översättning kan ta kål på ett sådant språk. När sekwa i fjol gav ut Castillons uppskattade novellsamling Insekt, var det någon som kallade den "välskriven". För egen del är det inte det första epitet jag skulle tillskriva hennes prosa. Bitvis är den faktiskt ganska otymplig, ograciös. Men så är det kanske också just den egenskapen som ger hennes explosiva små berättelser sin speciella klang. En jämförelse med Elfriede Jelinek känns här inte allför långsökt. Castillon blottar på ett lika rasande sätt de sociala relationernas inre grymheter. Och det är oemotståndligt.
De korta, förtätade berättelserna i "Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska" är en sorts variationer på ett underliggande och allestädes närvarande våld. De tecknar på ett närmast koreografiskt sätt upp olika misshandelssituationer mellan två inbegripna parter. Men våldet de skildrar är mångtydigt, gränsen mellan ömhet, makt och tvång förblir suddig. I "Insekt" var det modern och dottern som parkonstellation som lades under lupp. I den nya novellsamlingen är det företrädesvis kärleksrelationen mellan man och kvinna som ska skärskådas, men också den visar sig kunna varieras i oändlighet. Vi har kvinnan som blir en tågstationstoka av att vänta på en make som ständigt är på tjänsteresa. Eller det åldrade paret som förenas i förakt för sina egna barn. Eller hemmafrun som blir blind för att hon inte längre tål se sin förtidspensionerade man. Eller hon som tålmodigt lyssnar på hans oförmåga att bestämma huruvida han ska fortsätta vara anställd eller starta eget, samtidigt som hon befinner sig i födslovärkar på väg att sätta hans barn till världen.
Men också syskonkärleken kvalar in i Castillons undersökning av parrelationens tragikomik — i form av en brevväxling som gestaltar en arvevist med fula metoder och drastisk slutkläm. Och vad sägs om modern som uppfostrar sin son till att bli hennes danspartner och därmed tar kål på honom — i dödsögonblicket grenslar hon honom och hinner precis få i sig hans sperma för att efter nio månader föda ett nytt danstävlingsdjur att drilla.
Starkast är kanske berättelsen som följer en jagperson intensivt beundrande sin "man" — successivt förstår vi att det är en dotters incestuösa kärlek till sin far. Symptomatiskt nog är novellens outtalade sidospår egentligen det mest laddade — rivalitetsförhållandet till "hans hustru", nämligen hennes egen mor. Flera av texterna griper på ett liknande sätt in i temat från "Insekt". Så är också "Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska" som mest skakande när den rör vid relationen mellan ett barn och dess förälder. Här når Castillon sin största komplexitet och mest vibrerande nerv. För alla berättelser i boken är inte lysande, särskilt inte de som på ett lite för enkelt vis behandlar äktenskapets olika tvångströjor. Men de texter som faktiskt lyser, gör det å andra sidan på ett särskilt bländande sätt. Det här är ett språk som njuter av sitt ämne. Castillon skär med orden, hon misshandlar sin läsare. Och visst är det skönt!
Kommentarer
Artikeln har inga kommentarer ännu, bli först med att lämna en egen kommentar