Ömsint försvar för det kufiska och knasiga
Ann Lingebrandt har stigit in i den surrande värld finska Leena Krohn skapat i romanen "Bipaviljongen".
Bildmaterial
Leena Krohn: Bipaviljongen — en berättelse om svärmar
Översättning Seija Torpefält
Kabusa Böcker
Boken.
En bipaviljong är en byggnad med rum för flera bisamhällen, ett slags binas megametropol där de honungsproducerande flygfäna kan ta sig in och ut genom öppna fönster. Leena Krohns roman Bipaviljongen handlar nu inte om gaddförsedda insekter, men väl om surrande människosvärmar som sammanstrålar i ett rivningshotat före detta sinnessjukhus. Undertiteln lyder "en berättelse om svärmar", men kunde lika gärna ha varit "berättelser om svärmare": här sammanlänkas en mängd korta historier om udda individer med vurm för de mest kuriösa ting.
Boken utspelar sig i en nära framtid i en stad som effektivt river allt gammalt för att bygga en ny skön värld fylld av intelligenta lyxlägenheter för seniormedborgare och kompetenscentrum för procedurutveckling. Det förfallna tegelhuset har klarat sig ovanligt länge och utnyttjas som mötesplats av en rad olika sällskap som på ett eller annat sätt har svårt att förhålla sig till den fragmentiserade samtiden. Ludditerna vänder sig bort från den moderna världen och använder inga tekniska uppfinningar nyare än cykeln och trampsymaskinen. Andarerna försöker leva av luft allena. De icke-mänskliga består av en brokig skara druider, vampyrer, demoner och Venus-amazoner. Stormälskarna upplever största möjliga lycka i ösregn och åskväder.
Berättarjaget ansluter sig till cirkeln "Föränderlig verklighet", ett slags berättarseminarium där deltagarna uppmanas vittna om det oförklarliga och avvikande i tillvaron. Inställd på att träffa en massa stollar blir berättaren istället alltmer uppmärksam på verklighetens förskjutningar.
"Bipaviljongen", en av Finlands kandidater till Nordiska rådets litteraturpris, är precis som det låter en högst märklig bok. På en och samma gång en lågmält lyrisk science fiction-berättelse, en mild satir över akademiska käpphästar och konstnärliga knepigheter, en filosofisk meditation över den mänskliga existensen, ett ömsint försvar för det kufiska och knasiga. Allt fångat i en skimrande och underfundig prosa, utsökt översatt av Seija Torpefält.
Med små medel lyckas Krohn framkalla känslan av en värld i upplösning. Det mesta känns igen från vår egen tid, även om här finns en del främmande fenomen: hybroten, en hemrobot med inplanterade hjärnceller från råttor; tulpor, varelser skapade genom ren tankekraft; protozoan, ett encelligt urdjur med förmåga att spela dataspel. Fantasin får framförallt lov att ta ut svängarna i porträtten av alla de bisarra karaktärer som befolkar denna utkant av tillvaron: Lady Lai som mentalt befinner sig i Sigmund Freuds Wien. Paranoikern som vägrar gå ut. En professor emeritus med stark tro på att brottsligheten driver världen framåt som själv slutar som brottsoffer.
Den stillsamt spefulla humorn vävs samman med elegiska betraktelser över slumpen, biologin, rationaliteten, galenskapen och själens existens. Finns människans innersta väsen i de vita blodkropparna som håller allt främmande borta? I pannlobens avancerade nät? Eller rentav i de ting, byggnader och företeelser — det gemensamma förflutna helt enkelt — som det moderna samhället gör allt för att sopa undan?
"Jag är vi", konstaterar Krohn i ett resonemang om individens förhållande till flocken: "Också jag själv är en stad, för min mänskliga gestalt är sammansatt av miljarder svärmar av celler och molekyler."
Krohns roman är i sig en bipaviljong, en värld full av världar med vidöppna fönster, sorlande av sällsamma anekdoter, filosofiska funderingar och excentriska öden, charmerande honungssöt men inte utan stingande gadd.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus