Korta glimtar av ett samtida Sverige
Bildmaterial
Björn Collarp.
Björn Collarp.
Hur har andra det?
Björn Collarp
Albert Bonniers Förlag
Boken.
Om det gäller att tävla i elände blir nog Björn Collarps novellsamling Hur har andra det? svårslagen i årets skönlitterära utgivning.
Redan omslaget gör en beklämd: ett dystert svensson-sovrum i tristessens alla nyanser av beige och brunt. Och mycket riktigt är novellerna en parad i glåmighet och förstämning där det ena ödet överträffar det andra i misär.
En homosexuell stripdansör i Miami låter sig utnyttjas på sin väg utför. En änkling har tappat livsgnistan efter fruns plötsliga bortgång och försöker förgäves nå fram till sin alkoholiserade son. En författare får sedan hans partner rest iväg ett mentalt sammanbrott och tas in på psykiatrisk klinik. En knarkare väntar på att läggas in för avgiftning men kan inte låta bli att ta en sista sil. En man som hittar sin försupne bror död tvingas konfrontera sitt eget misslyckande.
Efter den episka storsatsningen med den historiska tegelstens-romanen ”Palatsbarnen” från 1999 tecknar Collarp nu i korta glimtar ett samtida Sverige i väntrum och knarkarkvartar, på AA-möten, vårdanstalter och änklingsträffar.
Missbruk, självdestruktivitet, abstinens, frusna relationer, främlingskap, den totala ensamheten författaren prickar av alla grader i det sociala helvetet och prövar hela tiden om det inte går att falla lite längre ner. Men det märkliga är att novellerna aldrig känns tunga eller motiga, tvärtom läser man girigt vidare. Collarp har en förmåga att omedelbart haka fast en i de öden han skildrar och trots de uppgivna, tryckande, klaustrofobiskt laddade stämningarna äger språket en själv-lysande lätthet.
Som i titelnovellen, samlingens längsta, om en högborgerlig medelålders kvinna som druckit bort familjen, kärleken och tilliten och inte har en aning om hur hon ska handskas med tillvaron efter att ha skrivits ut från behandlingshemmet.
Hur bygger man upp en fungerande vardag när ens närmaste deklarerat ”Jag har slutat räkna med dig?” Hur går man vidare med livet utan bedövningsmedel? Collarps berättande tränger in under huden och vrider om som en kniv.
Lite underligt, men kanske ändå logiskt, är att den novell som berör minst är en skildring från Berlin under olympiaden 1936, där en judisk skådespelerska väntar på sitt öde i ett övergivet hus tillsammans med en pojke upplockad från gatan. Här får Collarps prosa ett något teatralt drag och historien blir mer ett iscensatt drama än en levande gestaltning.
Det finns inte mycket av tröstande feelgood eller skimrande hopp som kan mildra avgrunderna Collarp öppnar upp när han ställer oss ansikte mot ansikte med de nedgångna, utslagna, övergivna och överblivna, något som faktiskt känns riktigt upplyftande.
”Hur har andra det?” låter ingen väja undan med blicken.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus