Tidlös kanon eller autentisk historia
Bildmaterial
Första kärleken
Samuel Beckett
Översättning Sebastian Duraffourd
Efterord Johan Gardfors
Bladstaden
Utanför dörren
Wolfgang Borchert
Översättning Bodil Zalesky
Efterord Heinrich Böll
Perenn
Boken. Jag trodde jag var lite småtrött på Samuel Beckett. Länge var han en favorit. Om jag hade någon ny vän på besök och vi fastnade vid bokhyllorna, brukade jag leta fram Becketts ”Molly”, den engelska versionen (den är bäst), och läsa de första sidorna högt -- min favoritromaninledning.
Men så ledsnade jag: Börjar inte den här figuren kännas lite för bekant? Ensam röst i naket rum, tar fel på tid och blandar ihop upplevelser, roar sig liksom omedvetet, utanför en absurd byråkrati. Alternativt flera figurer, samma nakna interiör och tidlöshet, inget rum utanför. Hos fler än Beckett: Sartres ”Lyckta dörrar”, den bortkopplade tiden hos Camus (den absurda tidlösheten redan hos Kafka). Tomheten efter Gud och 1900-talets efterkrigserfarenheter fann snabbt sina troper. Åtminstone i texterna vi brukar läsa -- eller såsom vi brukar läsa dem.
Samtidigt med nyöversättningen av Beckett-novellen Första kärleken (”Premier amour”), från lilla förlaget Bladstaden, dimper en bok ner i brevlådan av en för mig fullständigt okänd tysk författare, Wolfgang Borchert. Titeln är Utanför dörren. Fjorton prosastycken och ett drama.
När denne Borchert dog 1947, 26 år gammal, efterlämnade han en litterär produktion som nästan i sin helhet ryms på dessa 140 sidor -- allt ska ha skrivits de två åren efter kriget, under svält och sjukdom. Borchert slogs i Hitlers armé och överlevde den fasansfulla östfronten. Alla texter ger ett akut intryck, inklusive efterordet av Heinrich Böll, som tagits från den tyska pocketupplagan från 1955.
Redan i första meningen betonar Böll att texturvalet ”är avsett för dem som nu är lika gamla som Wolfgang Borchert var när han satt i militärfängelse första gången” (20 år). Bara en sida längre fram upprepas: ”Det kan vara värt att påminna de tjugoåringar, som det här urvalet är avsett för…”
Varför måste nobelpristagare Böll upprepa sig om en målgrupp? Naturligtvis för att Borcherts texter är väldigt, väldigt dåliga. Outhärdligt tröttande upprepningar, outhärdlig patetik: ”De är för många. De trängs i luften om natten. Det är de alltför många döda. De har ingen plats. För alla hjärtan är fulla. Överfulla till randen. Och bara i hjärtana kan de vara, det är säkert. Men det finns för många döda, som inte vet: Vart? (…) Det är för många döda i luften. De har ingen plats. Så de pratar på natten och letar efter ett hjärta. Därför sover man inte, för att de döda inte sover på natten. De är för många. Särskilt på natten…” Och så fortsätter det.
Men av de inkomna böckerna, tillfälligtvis alltså med texter från just efter krigsslutet; en från den vinnande och en från den förlorande sidan -- så lockar spontant Borcherts mer än Becketts. De litterära synpunkterna känns överflödiga: Trött på genre, trött på kanon, här finns sidor som skriker autentisk historia. Och här och där i den hackande prosan finns beskrivningar så naiva och direkta att verklig poesi uppstår: ”Spårvagnen for genom den dimvåta eftermiddagen. Den var grå och vagnen var gul och förlorad i det grå.”
Kuriöst att läsa titeln ”Utanför dörren” mot de många slutna rummen i den övriga efterkrigslitteraturen.
Men ibland behövs bara lite befriande bredd, för att inse nya, relevantare sätt att se på redan många gånger lästa författarskap.
Samuel Barclay Becketts (1906-1989) novell ”Första kärleken” skrevs 1946. Huvudpersonen svävar i limbo mellan liv och död. Eller är rättast sagt död, men pratar. I komisk letargi. En första oväntad överraskning: Det är bara via minnena som något rum alls förekommer. Han uppsöker sin fars grav för att minnas sitt bröllopsår, det egna födelseåret har han koll på: ”Med lite ansträngning minns jag också dagen och firar den ofta, på mitt sätt, jag kan inte säga att jag gör det varje gång den kommer, nej, för den kommer för ofta, men jag firar den ofta”.
Småningom minns berättaren inflyttningen hos prostituerade Lulu, som ger honom mat och i övrigt oftast låter honom vara ifred. Ur ett perspektiv är allt omisskännligt beckettskt. Rekvisitan: en potta, en löjlig uniformsmössa. Teman i berättelsen som lika gärna (kanske alltför gärna) kan tolkas symboliskt: längtan efter horisontalläget och det omöblerade rummet, en död fader, suddiga minnen.
Men glöm ”symboliken”, strunta i rekvisitan, genrerna och historien. Läs istället Beckett såsom han själv, i essän ”Dante… Bruno. Vico… Joyce” (1929) läste landsmannen James Joyce: ”[Joyces] text handlar inte om något, den är själv detta något”. Då uppstår nya (eller i alla fall nygamla) anledningar att läsa ”Första kärleken”, i sin klarljudande översättning av Sebastian Duraffourd, och för den delen Becketts prosa överhuvudtaget. Fokusera på den i vår alltmer visuellt fixerade kultur ovanligt uppfriskande tekniken hos Samuel Beckett, som gör honom roligare än de flesta och som vi (tvärtemot ett av dagens skrivarskolors standardmotton) trotsigt kan kalla: telling not showing.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus