Mors nya Olle
Marianne Ekenbjörn hittar psykologiskt sprängstoff i en nytolkning av ”Mors lilla Olle”.
Bildmaterial
Björnen är så stor, så stor och Olle så väldigt, väldigt liten.Illustration: HELENA DAVIDSSON
Mammas lilla Olle
Cecilia Davidsson & Helena Davidsson Neppelberg
Alfabeta
BARNBOKEN. Alice Tegnér skulle nog skruva på sig lite oroat om hon såg sin klassiska barnvisa ”Mors lilla Olle” i systrarna Cecilia Davidsson och Helena Davidsson Neppelbergs moderna tolkning. ”Jag har bara dig”, säger mamma ofta och vad Olle tycker om det kan vi bara gissa men längtan efter närhet kompenseras säkert med lite skräck.
Mammas lilla Olle får mig att minnas radioprogrammet ”Naturmorgon”. Programledarna fick frågor som: vad göra med grävlingen under trappan. Gilla läget blev svaret, grävlingar vill inget ont. Men så ringde en man som stött på björn på ägorna. Visste herrarna hur stor björnen är och hur litet ett blåbär är, frågade han. Så inbilla inte mig att de lever bara på blåbär.
Att sagor överlever i kraft av psykologiskt sprängstoff blir tydligt här och det är nästan övervägande de färgstarka illustrationerna (lite av Jan Stenmark för barn) som fångar in det oidipala i lilla Olles möte med jättejättejättestora björnen. Björnen är så stor att den täcker ett helt uppslag och Olle är så väldigt, väldigt, väldigt liten. Han blir förtjust över sin nyfunna vän men skakande rädd när mamman skrikande exploderar i rött och svart – aldrig hade skogen hört ett sådant fasansfullt skrik.
Det uppslaget är kongenialt med mammans ångest, som visas effektfullt med enbart ett iiiiiiHHHHH från den lilla stugan uppe på ena sidans hörn. I det andra hörnet, långt från hemmet, syns björnens ben försvinna in i skogen och ut ur boken – och Olles liv – för gott, skrämd av kraften i detta förbud mot samröre.
Det är en frisk tolkning, ganska långt från Tegnérs skogsvandrande Olle, även om sagan i stort är densamma.
Skogens alla djur har dragit sig tillbaka och Olles alla blåbärsdrömmar ligger kullstjälpta. Han sitter på stugans trapp, tilltufsad och eftertänksam och tänker på sin lurviga vän: Vart tog den vägen? Mamma är nöjd. Hon krattar löv, som i början av sagan, och inte ett pip hörs från skogen. Att skogen är en aspekt av det omedvetna, står utom allt tvivel. Tolkningen följer den omedvetna drömmen och dess bearbetning på ett friare och framför allt mer utmanande sätt.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus