Lars Noréns dagböcker: En lukt av skit

Björn Gunnarsson har läst 1 800 sidor i Lars Norens dagböcker och upplever en blandning av lättnad och besvikelse. Det principfasta blandas hämningslöst med det privata.

Boken. Jag ska villigt erkänna att jag stundtals har betraktat Lars Norén som ett par nummer större än naturlig storlek. Så insiktsfull i det mänskliga psyket, så skicklig på att framställa det på scen; så rik på erfarenhet och tankar. Kanske rentav vis. Därför kan det kännas både som en lättnad och en besvikelse att öppna En dramatikers dagbok – 1 800 sidor i omfånget – och finna snarstuckenhet, hämndlystnad, fåfänga, närighet, inkonsekvens, impulsivitet, barnslighet, rentav omdömeslöshet och egocentricitet. Mästaren visar sig vara människa, varken mer eller mindre. Och min respektfulla vördnad visar sig säga mer om mina projektioner än om föremålet. Vilket alltsammans ännu en gång bevisar att man inte ska blanda ihop konstverket med konstnären. Konsten är alltid större än livet. Självupptagenhet är dessutom en nödvändig egenskap för den som skapar. Och allt det andra finns ju också där.

Storheten. Klokskapet. Poetens säkra blick för både yttre och inre syner. Trots att den heter "En dramatikers dagbok" – omfattande åren 2000 till 2005 – är själva dramaskrivandet den mest osynliga sysslan. "Jag vill skriva enkelt och mysteriöst. Kort, hårt, exakt, trevande, stilla och intensivt."

Men tyvärr, han vill inte glänta på förlåten och ge verklig inblick i hur han går tillväga med att skapa text. Som alla litterära dagböcker har även denna en underförstådd adressat. Norén berättar för någon, vill nå ut, förklarar, föreläser. Ibland är dagboken som en intervju där frågorna är bortredigerade. Det exhibitionistiska draget, som självfallet finns hos alla som gör sina dagböcker offentliga, blandas med skygghet och tillbakadragenhet. Norén tycks ogilla att bli igenkänd på stan och tar illa vid sig av kritik. Man tycker att han borde kunna stå över vad grönköpingsmässiga svenska teaterkritiker kläcker ur sig, men han är känslig, på ett både bra och dåligt sätt. Fast han är över 60 syns barnet i honom så tydligt att det ibland blir rörande. Någon gång hotar han, som en annan Strindberg, med att gå i exil.

Det ligger något av "Svarta fanor" över boken, vars grundläggande drivkraft är krisen i samband med sju tre-projektet. De hårdaste personangreppen drabbar de som mest försökte göra Norén ansvarig för Malexanderhändelserna. Men samtidigt är han definitivt inte Strindberg, även om han hittar sin Harriet Bosse i skådespelerskan Annika Hallin. I korta stunder finns här ett genomlyst lugn av självrannsakan och självinsikt, som titanen gissningsvis sällan kände och nästan aldrig uttryckte i skrift.

"Jag har gjort så många så illa så länge /.../ vem har jag inte gjort illa, i avsikten att behålla mig själv." För båda är naturen lika med harmoni och tröst, helvetet är andra människor, också det egna jaget. Men Norén har en avklarnad stillhet i sina korta beskrivningar av naturen, som den ständigt dramatiserande Strindberg bara sällan kunde samla sig till. Trots att dagbokstexten oftast framstår som en relativt oredigerad medvetandeström, som hoppar från en sak till en annan, ibland i samma mening, går det att dra ut en antal tematiska linjer. Dramatikerns dåliga läge, fysiskt och psykiskt. Dramatikens och teaterns dåliga, ibland hoppingivande goda, läge. Möten med vänner, medarbetare, familjemedlemmar. Dagskommentarer om politiska händelser i Sverige och världen. Vardagsgöromål som mat och inköp, kommentarer om den musik som tonsätter hans vardag, men numera inte hans pjäser. Påpekanden om vilka målare och författare som påverkat honom. Utlåtanden, ofta hastigt påkomna, ibland orättvisa, om teaterkritiker och pjäser.

Det bor en ganska så skoningslös och kategorisk teaterkritiker i Lars Norén själv. Han är grym mot sina fiender, ibland rent ärekränkande, och han lämnar ut sina närmaste. Maja Lundgren är verkligen en mygga i jämförelse. Att chefer inom media som Dagens Nyheters Maria Schottenius eller Expressens Per Svensson angrips är inte så anmärkningsvärt. Det ingår så att säga i yrkesrollen. Men att skådespelare som Jan Malmsjö eller teaterchefer som Elverkets Stefan Larsson får sina privata svagheter uthängda eller sin moral ifrågasatt är mera osmakligt. Inser inte Norén att det överallt omkring honom också finns svaga och rädda människor? Ibland luktar det skit om texten. Och då handlar det inte enbart om dramatikerns dåliga matsmältning.

Men även om nu Norén känner sig fri att kränka andra människors integritet, så råder det ingen tvekan om att han omger sitt eget skrivande och repeterande med mycket starka moraliska krav. Hans teaterestetik, den renskalade, absolut sanningsenliga, allvarliga och – som den har blivit – antinaturalistiska, applåderar jag stående. Han har absolut inget till övers för publikfrierier, tycks förakta allt som är gyckel och taskspeleri, bensprattel och tekniska effekter; skådespelare som är deformerade av skådespeleri och regissörer som bara vill demonstrera sina egon utan att lyssna till texten. Hans konstnärliga ärlighetskrav och sanningslidelser är helt enkelt enorma.

Trots det övervägande allvaret, för att inte säga desillusionen och pessimismen, kan det också ibland smyga in formuleringar som i all sin torra ironi är väldigt roliga. Som den här: "Hon (Ingrid Dahlberg, f d Dramatenchef) bryr sig lika lite om vad de (skådespelarna på Dramaten) anser om henne som en häst bekymrar sig om utseendet på sin anus." Dagboksförfattaren Norén är alltför svepande kategorisk i sina omdömen om människor - något som han stundom tycks mycket medveten om själv.

Det värsta – eller bästa – är emellertid att han så ofta har rätt. Om än inte alltid. Ibland har han fatalt fel, både om skådespelare han arbetar med och författare han läser för nöjes skull. Han skriver, repeterar, reser till Tyskland och Frankrike för att sätta upp pjäser, planerar repertoar, vistas i sitt sommarhus, oroar sig för sin vacklande hälsa (med inslag av gubbpatetik), går igenom en skilsmässa och förälskar sig på nytt ett par gånger, försvarar sig, angriper, blir trött och ledsen, ibland euforisk. Han drabbas av ångest, någon gång över vad som kommer att hända om han ger ut sina dagböcker. Nu är de ute, nu har han bränt sina broar.

Att läsa honom har samma effekt som han förmodligen har på sina skådespelare: man kan hämta styrka att vara sig själv, att värna sin integritet, att inte sälja ut sig till den ständigt skränande marknaden av åsikter, stilar och identiteter. Lars Norén är inte rädd för att blotta och erkänna sina personliga svagheter.

Och i och med det ingjuter han paradoxalt nog mod och tillförsikt.

Björn Gunnarsson bjorngunson@hotmail.com