Ett farväl till sektvänstern
Stig Hansén läser om hård praktik och luftiga teorier i Håkan Arvidssons ”Vi som visste allt”.
Bildmaterial
Demonstration mot USA:s krig i Vietnam när det begav sig. Arkivfoto: SCANPIX
Vi som visste allt
Håkan Arvidsson
Atlantis
Boken. Alla har vi våra ögonblick i livet. Ett av mina var 1990 när jag läste en bok av Jan Myrdal. Den hette ”Kinesisk by 20 år senare”. Byn, det var Liu Lin och den hade Myrdal gjort världsberömd genom ”Rapport från kinesisk by” (1963). Jag hade också besökt byn och hört många kritiska anmärkningar från mina kinesiska vänner om Myrdals skildring. Därför hade jag ställt frågor till Myrdal om hans byskildring och hans svar gjorde mig allt mer förbryllad.
Hursomhelst: nu hade jag precis läst ”Kinesisk by” 20 år senare och kunde inte glömma slutscenen: Där stod de intellektuella Gun Kessle och Jan Myrdal på balkongen på det fina Beijing hotell mitt i den kinesiska huvudstaden. De såg ner på människomassorna och drog sig inte för att moralisera över att ungdomarna föredrog att hålla sig kvar i huvudstaden i stället för att gräva i jorden ute på bondlandet. Ja, de stod där på balkongen och såg ner på människorna.
Det är en av många bilder som dyker upp när jag tänker på mitt medlemskap i Sveriges kommunistiska parti och på dem som likt Myrdal slog an tonen i debatten.
Lars Åke Augustsson och jag skrev för elva år sedan en bok om maoismen i Sverige. När jag nu läser Håkan Arvidssons skildring av sin tid i den maoistiska vänstern, så dyker många välbekanta namn och välbekanta händelser upp. Men Arvidssons Vi som visste allt är en annan sorts berättelse än den som Augustsson och jag skrev. Vi gav i reportageform breda överblickar och lät många komma till tals. Arvidsson borrar i stället djupt i sig själv.
Och oavsett om man är intresserad av den svenska maoismen eller inte, så är detta en mångbottnad berättelse om en man som hamnar i politisk hetluft. Varför blir han som han blir?
Arvidsson berättar kronologiskt. Redan som ung läser han mycket, men skriver som en kratta och behöver hjälp av sin pappa för att lära sig skriva. Hans pappa är annars sällan hemma, mamman är i tvättstugan och skolan är ett helvete.
När Arvidsson, född 1943, efter allt strul i skolan i Jönköping kommer till Lund 1965 så hamnar han i en annan livsstil. Han är visserligen redan radikal, men i Lund råder en annan, friare anda. Han går med i Sydafrikakommittén och Clarté, faller för en ledande kommunist, avancerar inom politiken, upptäcker motsättningar där han inte trodde att det fanns några.
Det är alltså berättelsen om en man som bildar sig, som har hjärtat till vänster, som funderar allt mera, möter kända svenska kommunister, går med i SKP 1967, får barn, kämpar vidare...
Vad som gör berättandet så gripande är Arvidssons öppna tankar kring stegen han tar. Han återger fantastiska stunder, som när han är i New York och deltar på en kommunistkonferens, och det plötsligt står en kvinna i talarstolen, en radikal kvinna som varit på Kuba och upptäckt att fastän Kuba är socialistiskt, så finns det där fullt med problem... Så vad göra?
Den här blandningen av luftiga teorier och hård praktik säger hela tiden mycket, och när Arvidsson på upploppet berättar om varför han tycker att det är så viktigt att ställa det civila livets rättigheter och självständighet gentemot myndigheternas makt och anspråk då riktigt känns det: han prövar nya tankar, han skriver om radikala i Sverige (och i Danmark där han undervisar), han vägrar acceptera läror som påstår sig sitta inne med rätt svar och som alltid vet hur Fienden ser ut. Och han säger utan cynism eller sneda leenden farväl till den sortens vänster.
Boken ligger i tiden och behövs för att visa att allt inte var svart eller vitt. På sistone har jag läst många enkelspåriga artiklar om ”68 – 40 år senare” och många intervjuer med dem som, liksom Arvidsson och jag, var en del av en stor, omvälvande rörelse. Många av oss har omvärderat det vi tyckte då, och för det hånas vi av de rättläriga.
Men – nästan alla vi som var med när det begav sig kämpar vidare: i hyresgästföreningen, i Amnesty, i Greenpeace, i Rädda barnen, i facket, i Afghanistankommittén... och vi snackar mycket om hur viktigt och avgörande det är att inte se ner på andra.
20 år senare, 40 år senare – än är det inte dags för bokslut.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus