Skrönor i spritdimmorna
Bildmaterial
Slut på kritan
Alain Mabanckou
Översättning Karin Lidén
Svante Weyler Bokförlag
Boken.
42-årige Alain Mabanckou är född och uppvuxen i Kongo-Brazzaville, men lämnade som ung hemlandet och flyttade till Franrike. Numera är han bosatt i Kalifornien där han undervisar på UCLA i franskspråkig litteratur.
Han har gett ut ett antal diktsamlingar, noveller och romaner, och sedan han fick det prestigefyllda franska priset Prix Renadout för romanen "Mémoires de porc-épic" (2006) är han numera en av de mest uppmärksammade franskspråkiga författarna. Också romanen "African Psycho", som kom 2003, fick stor uppmärksamhet, inte minst i USA, där den naturligt nog jämfördes med Brett Easton Ellis moderna klassiker. Svante Weylers Bokförlag ger nu ut den första romanen i svensk översättning – Slut på kritan (Verre Cassé) från 2005.
Spruckna glaset, en före detta lärare och numera stammis på krogen Slut på kritan i den kongolesiska hamnstaden Pointe Noire får av barägaren Ensamma snigeln det föga ärofyllda uppdraget att skriva om krogens gäster. Ensamma snigeln är trött på att en massa historier går förlorade, och han litar på Spruckna glasets förmåga att göra berättelserna rättvisa. Spruckna glaset, däremot, är en mycket motvillig berättare – genom hela romanen envisas han, trilskar och strävar mot sidorna. Han vägrar förse berättelserna med någon interpunktion värd namnet (det finns inte en enda punkt i romanen), han vill slänga och riva sönder sitt anteckningsblock, han super nästan bort texten och är allmänt skeptisk:
"vad ska detta föreställa, denna röra, denna stuvning, denna soppa, detta sopberg av språkfel, detta teckenrike, detta fall mot skönlitteraturens avgrund, vad ska det likna detta kacklande, är det menat på allvar det här, förresten var börjar det, och var tar det slut, fan också"
Den här motsträvigheten är så cool, ett desperat samtal förs om texten som skapas, vi är där på baren och läser texten liksom innan den ens gått i tryck. Vi sitter bland fyllona och hör deras storys i en sorts flödande nutid. En muntlig tradition – barsnacket – överförd med minsta möjliga justering till det tryckta arket.
Och Spruckna glaset är inte den som förskönar historien. Männen på barnstolarna, för det är mest män som samlas på Slut på kritan (kvinnorna som är där är företrädesvis prostituerade), har sina tunga bagage av familjesvek, missbruk och missförstånd. Vi möter dessa deppiga halvfigurer som så gärna vill dela med sig av sina liv. Pamperskillen, som enligt egen utsago blivit utslängd av sin fru, och med en pedofildom i ryggen spenderat outhärdliga månader i fängelse (därav Pampersen) och med en läckande bakdel nu försöker återupprätta någon form av värdighet. Eller Typografen, vars olycka startar med att hans fru bedrar honom med hans egen son. Eller Holden som skryter med att ha varit i USA och därför borde vara den viktigaste personen i den berättelse som håller på att skapas. När Spruckna glaset berättar sin egen historia blir det som mest sårigt och vackert. En mor som (kanske) tagit sitt liv i Tchinoukaflodens grå vatten (floden spelar också en viktig roll i romanen) och en hustru som tvingar honom att välja: kärleken eller flaskan – hans placering i baren säger allt om vilket val han gjort.
Vad som är lögn och vad som är sanning i dessa skräniga alkoholstinna historier är inte lätt att säga, inte minst som berättaren själv är hopplöst opålitligt. Det som skiljer dem från vanligt bardrävel blir till sist de tvära kast som Alain Mabanckou så snyggt bjuder på. Bland avföring, fattigdom och social misär gömmer sig en ironisk blick på den kongolesiska politiken och en imponerande mängd referenser till världslitteraturen. Spruckna glaset visar sig vara ett väldigt beläst fyllo och en riktigt bra berättare – även om han nu aldrig skulle erkänna det själv.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus