Provocerande om piller

Mats Kolmisoppi läser om 100 år med piller. Men tycker att författaren Ingrid Carlberg missar många uppenbara frågor, bland annat om det biologistiska perspektiv som utgör grunden för läkemedelsindustrins expansion och samtidens syn på ohälsa.

Boken. Kemisk obalans i hjärnan eller traumatiska händelser i barndomen? Vad orsakar psykiskt lidande, och hur ska man bäst komma till rätta med problemen? Genom samtal eller piller? Dessa frågor och fler därtill ställs i Ingrid Carlbergs omtalade bok Pillret. Den gedigna reportageboken skildrar uppkomsten av 90-talets mest uppmärksammade läkemedel, de så kallade SSRI-medicinerna, selektiva serotoninåterupptagshämmare, eller om man så vill: ”lyckopiller”.

Boken spänner över mer än ett århundrade, och skildrar ingående kampen mellan freudianer och biologiskt inriktade psykiatrer. Men också det kemiska perspektivets seger i synen på människans psykiska lidanden under 1900-talet, understödd av modern hjärnforskning och läkemedelsbranschens enorma ekonomiska resurser. Här varvas intervjuer med människor som antingen blivit hjälpta eller fått sina liv förstörda av pillren med inblickar i naturvetenskapens korridorer och berättelser om läkemedelföretagens aggressiva kampanjer för att vidga sjukdomsbeskrivningarna i syfte att öka försäljningen av sina egna preparat.  

Men det är någonting som inte stämmer i Carlbergs framställning. Något som det visar sig vara svårt att sätta fingret på, men som jag tror i grunden handlar om ideologiska antaganden och sympatier. För det som på ytan ser ut som en neutral och objektiv beskrivning av SSRI-preparatens segertåg över världen, är också en partsinlaga i synen på människan. Här finns flera frågor som antyds men aldrig riktigt utforskas, fast de egentligen borde vara helt överordnade. Den viktigaste är kanske följande: Om depressioner beror på bristande serotonin i hjärnan, vad beror då denna brist på? Först i slutet av boken närmar hon sig frågan. Och det efter att på mer än 300 sidor ha beskrivit ett antal entreprenörer och forskare som genom att ha förändrat synen på människans psyke även vidgat medicinmarknaden. I berättelsen om forskaren och nobelpristagaren Eric Kandels upptäckt att förändringar i hjärnan kan ha sin grund i livserfarenhet finns en första öppning ut ur det biologistiska perspektivet. Ett första naturvetenskapligt steg mot ett synsätt där människan inte är bestämd av sina genetiska förutsättningar, utan också (vilket alla andra alltid har vetat) formas och förändras av samhälleliga, sociala och mellanmänskliga relationer.

Men så långt drar sällan Carlberg sina slutsatser. Det gör mig både förvirrad och irriterad, boken är helt enkelt för bra för att lida av denna enögdhet. För även om Carlberg är både känslig och metodisk i sin beskrivning av turerna kring exempelvis danska Cipramil, saknas något. Hon beskriver hur det svenska läkemedelsverket först inte ville godkänna preparatet eftersom det i kliniska prövningar hade stora svårigheter att slå placebo. Det danska läkemedelsföretaget förklarade detta med att studierna var omfattande, med regelbundna möten och samtal mellan patienter och läkare  – och att detta i sin tur hade sådan terapeutisk verkan att även placebogrupperna upplevde en förbättring av depressionstillstånden. Men bara för att samtal tycktes hjälpa de deprimerade betydde inte det att Cipramil var utan effekt. Må så vara, men att låta en sådan inverterad logik stå oemotsagd är mycket märkligt. Carlberg är visserligen kritisk i sin skildring av läkemedelsföretagens dolda marknadsföring, med allt vad den innebär av mutor, betalda studier, mörkandet av resultat och stödjandet av kognitiv beteendeterapi i kampen mot de ”läkemedelsfientliga” freudianerna, men samtidigt tycks hon djupt solidarisk med de marknadsekonomiska spelreglerna för dessa företag. För att säkra framtagandet av nya mediciner krävs fri konkurrens. Företagen vill tjäna så mycket pengar de bara kan på sina produkter, men bara för att ett företag är kapitalistiskt innebär inte det att det inte också kan göra gott, påpekar Carlberg, och det några gånger för mycket. Under 90-talet köper företagen läkare som sprider uppfattningen att flera hundra tusen svenskar lider av panikångest, social fobi, eller obehandlade depressioner. Men eftersom Carlbergs utgångspunkt trots allt är en tro på SSRI-preparatens förträfflighet och att de nya sjukdomsdiagnoserna – skapade i USA efter att freudianerna förpassats till historiens sophög – i grunden också medverkar till ökad psykisk hälsa, kan hon inte dra den för läsaren självklara slutsatsen, nämligen att den ökade sjukskrivningsfrekvensen under 90-talet delvis måste bero på att läkemedelsföretagen skapat en sjukdomsmarknad där till och med vanlig blyghet kan klassas som en så allvarlig psykisk åkomma att den måste medicineras.

Eller drar hon i själva verket visst den slutsatsen? Jag är faktiskt osäker, och något i framställningen skapar denna diffusa känsla. För det saknas inte kritiska röster i boken, psykoanalytikern och psykiatern Johan Cullberg citeras till exempel flitigt. Men alltför ofta målas bilden upp av en enig vetenskap som en gång för alla kommit fram till att allting handlar om serotonin. Carlberg beskriver inte sällan antipillerperspektivet med en sorts guilt-by-associationmetod. Hon sätter på flera ställen medicinmotståndet i samband med Scientologerna. Men varför detta fokus på en fundamentalistisk religiös sekt? Finns det verkligen inte mer seriösa kritiker som skulle kunna komma till tals? Är det på grund av kapitalets möjligheter att styra debatten som andra röster är så svåra att få tillgång till? Frågorna hopar sig. Själv får jag inte rätsida på det. Men noterar att de politiskt konserverande konsekvenserna av det biologistiska perspektivet aldrig på riktigt skärskådas i Carlbergs framställning. Stressigt på jobbet? Utbränd? Jobbigt att prata inför grupp? Visst kan man välja att diagnosticera och medicinera bort symtomen. Carlberg talar i en samtid då det är förlegat att prata om strukturella problem och där psykoanalys betraktas som ovetenskapligt snack om sexuella trauman i barndomen. Det provocerar mig.

Mats Kolmisoppi matskolm@gmail.com