För den moderna världens islam

Benazir Bhutto hann lämna ifrån sig manuskriptet samma dag som hon mördades. Sören Sommelius läser denna hennes berättelse om Pakistan som bricka och nyckel i internationell politik.

Boken. Den pakistanska politikern Benazir Bhutto mördades på ett valmöte i Rawalpindi den 27 december 2007. Händelsen skakade världen. Hon förkroppsligade för många ett – antagligen överdrivet – hopp om en mera demokratisk och västorienterad regim i det Pakistan som haft så stora svårigheter ända sedan landets bildades i samband med delningen av det brittiska indiska imperiet år 1947.

Samma dag som Bhutto mördades hade hon lämnat in sina slutgiltiga manusändringar till sin bok Försoning. Islam, demokrati och västvärlden, till sitt amerikanska förlag. Den ges nu med berömvärd snabbhet ut på svenska, i översättning av Emeli André.

"Försoning" är en högintressant skildring av både Pakistans historia och islams roll i världen, med fokus på frågor som rör religion, politik och terrorism. Benazir Bhuttos bakgrund och hennes utbildning vid Harvard och Oxford gör henne till en intellektuell med mycket speciell utblick. Tyvärr drogs hon under senare delen av sitt liv in i en rad korruptionsskandaler, bland annat länkade till irakisk olja. Vid sin död fanns åtal mot henne i tre europeiska länder. Hon hade då blivit en del i det smutsiga politiska spel som hon i sin bok skildrar med så stor avsky.

Benazir Bhuttos liv har liknats vid ett grekiskt ödesdrama. 1988 blev hon som trettiofemåring den muslimska världens första kvinnliga premiärminister. Hon kommer från en ledande släkt i landet, jämförbar med Nehru-Gandhi-dynastin i Indien. Hennes far Ali Bhutto var en förgrundsfigur i Pakistans moderna historia och premiärminister 1973-77. Fadern störtades vid en militärkupp av general Zia ul-Haq och hängdes efter en summarisk rättegång.

Hennes yngre bror förgiftades 1985 och hennes andre broder blev nedskjuten utanför familjens hem 1996. Hennes testamente öppnades kort efter hennes död och det viktigaste ”arvegodset”, PPP (Pakistan People’s Party) tillföll – på livstid! – Benazirs 19-årige son Bilawal.

Pakistan har som grannland till Afghanistan spelat en nyckelroll både under Sovjets afghanska ockupation och under Bushregimens kamp mot terrorismen. När talibanerna 2001 fördrevs från Afghanistan tog de tillsammans med al-Qaida sin tillflykt till delar av Pakistans territorium utanför regimens kontroll. För det pakistanska folket har det storpolitiska spelet och dess konsekvenser lett till fattigdom och förtryck.

”I dag är Pakistan världens farligaste plats”, skriver Bhutto och pekar på risken för en talibanisering av landet. Pakistan är ett kärnvapenland. Man kan inte utesluta risken för att radikala islamister skulle kunna ta kontroll över kärnvapnen, vilket skulle kunna leda till ett kärnvapenkrig.

Den nuvarande presidenten general Pervez Musharrafs militärdiktatur inleddes med en kupp 1999. Pakistan hade efter landets kärnvapenprov året innan varit utsatt för sanktioner. Men efter elfte september togs Musharraf snabbt in i värmen och fick massivt amerikanskt militärbistånd, över tio miljarder dollar sedan dess.

Varför ville USA och Storbritannien att Benazir Bhutto skulle återvända till Pakistan? I en artikel publicerad i London Review of Books (13/12 2007) bara några veckor före mordet på Bhutto skrev Tariq Ali i en initierad analys att USA var missnöjt med president Musharrafs politik. Trots massivt militärstöd följde denne inte USA:s instruktioner i kampen mot terrorismen. I det läget blev Bhutto USA:s och Storbritanniens bricka i ett smutsigt storpolitiskt spel.

USA har under lång tid byggt upp Musharrafs maktposition och använt Pakistan som sin ”permanent cop in Kabul”, skriver Ali. Men Musharraf har haft svårigheter att få sin armé att bekämpa talibanerna, vars maktposition i Kabul för övrigt tidigt garanterades av Benazir Bhutto, under hennes tid som premiärminister.

I "Försoning" resonerar Benazir Bhutto bland annat om utveckling och hinder för utveckling. Demokrati är beroende av en stark medelklass, skriver hon. För att en sådan ska kunna uppstå krävs ett bra utbildningssystem med obligatorisk skola för pojkar och flickor. Utbildningen ska göra det möjligt för en ny generation att få det bättre än sina föräldrar. Så är det i Indien, där den starka medelklassen varit en avgörande förutsättning för demokratin.

Men i Pakistan har korrupta regimer prioriterat på annat vis, konstaterar Bhutto. Militären får 1400 procent mer offentliga medel än utbildningsväsendet. När det gäller biståndet (i synnerhet från USA) är proportionerna än mer i obalans. Följden har blivit att Pakistan har en stark militärmakt med missiler och stridvagnar men stor brist på utbildad arbetskraft.

Bristen på hyggliga skolor har, understryker Bhutto, lett till att miljoner fattiga föräldrar i landet sänt sina barn till religiösa skolor, militanta madrasor, där de matas med hat och våld genom paramilitär träning.

Egentligen är det förfärande, Bushregimens inkompetenta och brutala krig mot terrorismen har för det pakistanska folket inneburit missiler, inte mat. USA:s militarisering av Pakistan har kvaddad demokratin i landet och skapat en bördig grogrund för just de extremrörelser man säger sig vilja bekämpa.

Bokens titel ”Försoning” har en dubbel innebörd. Benazir Bhutto uppehåller sig utförligt vid olika konfronterande rörelser inom islam och betonar att religionens innersta väsen är något annat än den version som al-Qaida står för. Hon pläderar i sin bok utförligt och med korancitat för ett demokratiskt och tolerant islam, ”den moderna världens islam”. Hon påminner också om islams guldålder fram till 1200-talet, då de muslimska samhällena hade en världsledande intellektuell position.

Titeln syftar än mer på en försoning mellan den muslimska världen och väst och då särskilt USA. Vägen dit kan antagligen vara både lång och svårframkomlig, gissar jag.

Med sitt återvändande till Pakistan drogs Benazir Bhutto in i ett högspänningsladdat politiskt magnetfält, med rivalitet mellan ideologiskt oförsonliga och ekonomiskt starka aktörer. Vid ett attentat samma dag som hon anlände till sitt hemland mördades 170 personer, vilket om något visar att försoning inte är prioriterat i Pakistan.

I det inledande kapitlet beskriver Bhutto ingående händelsen samt sina misstankar om att Musharrafregimen på något vis var inblandad. Ännu vid sin död dryga två månader efter det första attentatet hade hon inte blivit kallad till förhör om det inträffade.

Hennes bok har både sina förtjänster och fel. Men allra viktigast är nog att den understryker Pakistans avgörande roll i regionen.

Sören Sommelius soren.sommelius@hd.se042-489 90 45