Knivkastande och kärlek
Bildmaterial
Fem knivar hade Andrej Krapl
Hannele Mikaela Taivassalo
Söderströms / Modernista
Boken.
Ett gevär som hänger på väggen i första akten måste enligt Tjechovs dramatiska logik avfyras i sista. I finlandssvenska Hannele Mikaela Taivassalos första roman Fem knivar hade Andrej Krapl har geväret blivit till en handfull dolkar som gång på gång borras in i väggen.
En allsmäktig berättare, kallad Gud, ser i metalitterära inskott nogsamt till att läsaren inte glömmer bort de vassa vapnen: ”Detta med knivarna. Har du tänkt på dem.”
Stålklingornas välslipade hot spetsar effektivt hela berättelsen, enligt förlaget en ”neoskräckromantisk utvecklingsroman”, men nog snarare en suggestiv roadstory med feministisk skruv. Alisa är en vanlig fotbollsspelande skolflicka i en lerig österbottnisk by, tills den demoniske domedagsprofeten och frestaren Andrej Krapl lär henne knivkastandets och kärlekens konst. Därefter packar hon ryggsäcken, stoppar en kniv i en psalmbok och ger sig ut på landsvägen, en irrfärd som ger associationer till såväl Dantes inferno som namnen Alices underland. Hon möter en jägare med dunkla avsikter, förhäxas av Eve med det vita håret och sätter sig på första bästa flygplan ut i vida världen.
Men själva handlingen är inte det väsentliga. Det här är en roman som lever helt på atmosfären, en mystiskt förtätad sådan med regntungt ödsliga städer, mögeldoftande källare och den stimmiga Tokio bar, vars flimrande röda neonskyltar och paljettklädda besökare kunde ha hört hemma i en David Lynch-film. Inte heller Tarkovskij och Mare Kandre känns särskilt långt borta.
Alisas vindlande identitetssökande går från leråkrarna till de brusande storstäderna, rör sig mellan frihet, ensamhet och längtan efter närhet, sträcker sig efter äventyret långt borta samtidigt som drömmen om att komma hem är ständigt närvarande.
Romanen är så bra att jag inte kan undgå att bli besviken på den. Taivassalos språk är glimrande poetiskt, förtätat repetitivt, så starkt att det klarar av att hålla uppe berättelsens laddning trots transportsträckor, svackor och vagt tecknade karaktärer. Ändå är det synd att författaren inte stramat till den slumpartat flackande intrigen, skurit bort en del saggiga episoder och låtit åtminstone några gestalter bli mer än diffusa symboler, så att läsaren fått en chans att bry sig om dem. Då skulle ”Fem knivar hade Andrej Krapl” ha varit en riktig fullträff. Nu är det en mörkt glittrande, ambitiös och fascinerande roman som får mig att längta efter att se vad författaren hittar på nästa gång.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus