Kinesen kommer
Henning Mankells nya roman ser en framtid där Kina agerar kolonial världsmakt. Själva romanbygget vilar på en konstruktion, väl tydlig kan Crister Enander tycka, som går tillbaka på kinesiska gästarbetares liv i USA på 1800-talet. Men avstamp för hela romanen är faktiskt Helsingborg.
Bildmaterial
"Kinesen" bygger på historiskt stoff om de kinesiska järnvägsarbetarnas hårda liv i USA på 1860-talet.
Kinesen
Henning Mankell
Leopard
Utkommer i dag
Boken. Trots att hon vägrar inse det så är hon utarbetad. Jobbet har börjat dränera hennes reservoarer. Järnbrist, allt tätare yrselattacker, högt blodtryck och en överväldigande trötthet som aldrig tycks släppa sitt järnhårda grepp. Birgitta Roslin är domare. Hon bor här i Helsingborg, uppåt norr, i Kjelltorps villaområde. Läkaren sjukskriver henne två veckor mot hennes vilja.
De två veckorna kommer hon att tillbringa på ett sätt hon inte kunnat föreställa sig. Samtidigt uppe i Hälsinglands djupa skogar, i den lilla nästan övergiven byn Hesjövallen, sker ett vansinnesdåd. Nitton personer mördas skoningslöst med vad som verkar vara ett svärd. Lemlästade och sargade ligger liken där en kall vintermorgon. Det är nästan enbart gamlingar som bott kvar i byn. Birgitta Roslin inser att hon är släkt med några av de mördade. Snart har hon rest upp till Hälsingland och inlett en egen privatutredning till polisens irritation.
Kinesen av Henning Mankell – som idag utkommer samtidigt i sex länder – är en bok med många bottnar. Den är en bok som försöker belysa flera väsentliga frågor. Hur ideal och drömmar riskerar brista och rosta med tidens gång. Det handlar om hämnd och förtryck. Om en fullt möjlig framtid där Kina blir en nykolonial världsmakt som hänsynslöst kommer att exploatera länder i Afrika. Det är också en bok som bekräftar en gammal tanke, en gång formulerad på följande sätt av en stor tysk tänkare: ”Historien trycker som en mara på de levandes hjärnor”.
På ett plan drivs berättelsen i ”Kinesen” framåt av två gamla dagböcker, skrivna under det slutande artonhundratalet. Den ena tar sin början 1863 då tre fattiga bröder beger sig från sin by Wi Hei i Guangxiprovinsen till Kanton i hopp om att hitta något slags arbete. En dör. Två blir tagna som slavar för att bygga järnväg i Nordamerika. De behandlas sämre än djur. En överlever. San, som den sista brodern heter, återvänder till Kina, arbetar för två svenska missionärer och skriver senare ner vad som hänt, skriver om sin smärtsamma törst efter hämnd.
Den andra dagboken får Birgitta Roslin tag i ett av husen uppe i Hesjövallen. Det är J A:s berättelse, en amerikaemigrants knapphändiga anteckningar om bland annat sin tid som förman vid järnvägsbyggandet. Hans förakt, hans rasistiska avsky och äckel inför kineser och svarta, sticker ständigt igenom den kärva prosan.
Två gamla berättelser. Två döda röster. Skilda sidor av delvis samma händelser. Två spår som fortsätter att fortleva och ställa krav på de efterlevande. Det är ingen liten konstruktion som Henning Mankell försöker snickra ihop i ”Kinesen”.
Ändå är det något särskilt med Henning Mankells sätt att skriva, hans klara nästan genomskinliga prosa, som dessutom ger honom en särställning bland våra så kallade deckareförfattare. I dag är det nästan enbart Jan Arnald som kan bjuda honom ett litterärt motstånd värt namnet.
Det förrädiska lugnet i berättandet kontrasterar effektivt mot dramatiken och spänningen i handlingen. Det råder ingen tvekan om var Henning Mankell har sina litterära och estetiska rötter och ideal. Det är i den gamla arbetarrörelsen, i den stolta realistiska traditionen, nära besläktad med den en gång kraftfulla proletärromanen. Detaljernas skärpa, strävan att alltid nå fram till det konkreta, det bärande i varje enskild berättelse. Och perspektivet är alltid underifrån, solidariteten med de förtryckta en outtalad självklarhet.
Problemet med ”Kinesen”, som roman betraktad, är att Henning Mankell denna gång strävar efter att berätta för mycket. Han försöker famna för många ämnen. Avståndet mellan de olika avsnitten tenderar att bli för stort, förlora i tempo. Konstruktionen, själva den litterära byggnadsställningen, skymtar väl tydligt mellan de olika partierna. Samtidigt är det att ställa ovanligt höga krav på en deckare. Men jag är övertygad om att Henning Mankell ser sig som författare till politiska romaner, inte till främst deckare. Och den tänkta framtid Mankell målar upp, med ett nykolonialt Kina – en rovgirig stat med enorma resurser – som förflyttar miljoner kinesiska fattigbönder till den afrikanska kontinenten, är en mardröm som kan bli verklighet imorgon.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus