Hämmad växt
Bildmaterial
Camilla Läckberg.oto:
Sjöjungfrun
Camilla Läckberg
Forum
Utkommer i dag
Boken. Det är så skickligt! Tjugo sidor in i Camilla Läckbergs sjätte roman om Patrik och Erica har man redan mött nästan alla inblandade. Det är snabba och effektiva nedslag.
På polisstationen pratar Patrik än en gång med Cia som undrar om det kommit fram något nytt om Magnus, hennes man som försvunnit. Nej, inget sedan senast. Man får nog inse att Magnus, som är 40 och har två tonårsbarn, kan ha mördats.
Där är döden.
Och livet? Jo, Erica väntar tvillingar.
Och så är det mannen som varken är levande eller död men ändå är dramats huvudperson: Christian. Han ska debutera med en roman som heter ”Sjöjungfrun”, en titel som Läckberg också ger sin nya bok. Erica har hjälpt honom med manuset och rekommenderat förlaget att ge ut det. Nu är förläggaren på plats i Fjällbacka, journalister står på rad, boken har fått prisande recensioner. Men när Christian ska tala på festen så bryter han ihop – och Erica upptäcker att han länge utsatts för hot. Har det något med hans bok att göra? (Blink, blink.)
Så rullar historien igång och man möter som snabbast också mannen som alltid är otrogen, hans hustru som vet allt och tröstar sig med vin. Och så småningom dyker fler öden upp.
Den som kan sin Camilla Läckberg vet vad som väntar: en rafflande nutidshistoria som kan förklaras med något som skett för länge sedan. Den här gången portioneras ledtrådarna ut genom berättelsen om det förflutna.
Detta är alltså en historia där nuet varvas med det som varit och som inte går att glömma eller sudda ut. Allt går undan, också när det tittas i backspegeln – för Läckberg tycker om att hålla sig i snärtiga cliffhangers. Det är korta kapitel, det är vassa hopp, det är så väl hela som trasiga vardagar som ser okej ut – och mitt i detta: rejäla kliv ner i mörkret.
Allt är lättläst, man riktigt rinner igenom boken.
Det är onekligen en konst i sig att skriva sig förbi stoppklossarna och uppenbarligen gillar många, många, många detta sätt att berätta. De som tyckt om Läckbergs andra böcker, de kommer också att gilla den här.
Det som är bättre här jämfört med tidigare delar är att Läckberg satsar allt mer på sina romankvinnor. Det riktigt märks att Läckberg bryr sig mer om dem. Hon till och med sänker tempot då och då när vi närmar oss dem: det är ett glas vin här, det är en eftertanke där – det är detaljer som inte fås på plats enbart med hjälp av skohorn utan som betyder något, som klingar vidare, som... ja, känns.
Annars, när männen är i centrum, låter allt och alla ungefär likadant. Då är det ingen variation, då är meningarna lika långa, då pratas det ungefär med samma bokstäver fastän de säger saker som inte alls liknar varandra. Här är det precis som om hon inte trivs och inte riktigt vet varför hon är just här. Det är då psykologin haltar, det är då Läckberg söker sig till enkla lösningar och förklaringar, det är då hon inte orkar låna liv av de levande.
Det verkligen slår mig att dialogen behöver ju inte stanna vid det som vanligen sägs, utan kan gå vidare till vad som är möjligt att uttala. Men här, hos Läckberg, är det så många som ska få säga någonting, och just när jag börjar lyssna så är det dags för nästa i kön. Och så kommer mord och hot och övergrepp och två som drar med sig den tredje och oväntade graviditeter... och språket plattas ut och blir stumt och Camilla Läckberg vinkar till läsaren med den oroliga frågan: Lagom spännande?
Jag vet: Den här boken ska bedömas utifrån hur den är och vilka som framträder. Men ju längre jag kommer in i berättelsen, desto mer påtagligt känner jag av den önskan som jag burit på ett tag, nämligen: Jag skulle vilja att Camilla Läckberg skrev en bok där Erica är huvudperson och att det är utifrån henne som allting ses och beskrivs. Ja, med hennes ögon, ingen annans.
I denna berättelse kunde det i så fall ha blivit mycket starkare kring allt det här: Magen är stor. Patrik har det jobbigt med alla brott och försvinnanden, hur har han det egentligen? Hur har hon själv det? Varför lät Christian henne läsa manuset pö om pö i stället för att ge henne hela historien? Vad handlar Christians bok om mellan raderna? Hur ska det bli att bli mamma igen? Hur kan någon ätas upp inifrån? Och hur känns det att sitta med breven som skrevs till Christian? Och att lyssna på den där omärkta kassetten? Och hur känns det när Patrik inte når runt henne längre?
Ja, jag vill se Erica växa och inte bara för att hon är gravid.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus