Thomas Bodströms självmål
Idag utkommer förre justitieministern Thomas Bodström med deckaren "Rymmaren". Ett politiskt självmål enligt Crister Enander.
Bildmaterial
Boken. En kvinna är justitieminister. Hon är sur, ja omåttligt sur intill grinighet. Hon är inte heller direkt besvärande begåvad. Klumpig och osmidig, dessutom förödande okunnig i juridiska frågor. Misstag efter misstag radar upp sig. Det ena korkade utspelet efter det andra. Inte ens bland sina kollegor är hon populär. Hon behandlar tjänstemännen och generaldirektörer illa. Hon dompterar och kör med sin pressekreterare och tycker att nästan alla andra är idioter. Hennes namn är förvisso inte Beatrice Ask. Hon heter Gerd Lundin och är en av huvudpersonerna i den diktade värld som Thomas Bodström låtit skapa i sin deckare Rymmaren .
Det är självfallet en begivenhet att landets före detta justitieminister, riksdagsledamoten Thomas Bodström, utkommer med en deckare. Frågan är om det är en litterär begivenhet.
Upplägget är ytterst traditionellt, följer helt den svenska kriminalromanens numera tradigt välsnitslade banor. En intern på Österåkeranstalten, Vladomir Segovic, mördas med hjälp av vässade tandborstar. Hans kusin Miro är också intagen på anstalten. Han fruktar att han står i tur och inser att han på ett eller annat sätt måste fly. Genom utpressning dras hans advokat in i flyktplanerna.
Mordutredningen leds av länskriminalchefen Christian Pedersen och vid sin sida har han före detta åklagaren Susanne Dahlgren som sadlat om och i stället gått in vid polisen.
Hela handlingen i ”Rymmaren” vrider sig sedan runt detta fängelsemord. Dess politiska förvecklingar, de diskussioner och motsättningar det skapar på olika plan och advokaternas arbete. Och det är också en av bokens stora brister. Det finns ingen egentlig spänning; ingen historia som skruvar sig fram genom episoderna. Den stampar sig i stället segt fram i fyrahundrafyrtiofem sidor. Språket är torftigt, författaren snubblar fram på prepositionerna. Avsnitten är korta, och ofta försedda med poänglösa cliffhangers.
Förlaget Nordstedts säger i sin ovanligt massiva reklam om boken och dess författare: ”Han har en unik inblick i det svenska samhället. Han vet allt om det politiska spelet.”
I Thomas Bodströms Sverige handlar all politik om skenet, aldrig innehållet. Det är enbart massmedias skildring av politiken som är det väsentliga, inte viljan att förändra eller förbättra. Utspel i stället för reformer. Pressekreterarna tycks viktigare än ministrarna. Och ovanpå det en justitieminister som saknar de allra elementäraste kunskaper – och det inte enbart i juridik – och vars enda drivkraft är att lyckas klamra sig fast vid sin taburett fram till valet.
Advokater är över lag fega, slemmiga, ohederliga och har egentligen enbart ett enda mål i livet: att kunna fakturera maximalt med timmar. Polisen är korrumperad. Kriminalvården fungerar minst sagt dåligt.
Den manipulativa länskriminalchefen Christian Pedersen är beredd att bryta mot lagar och förordningar, ja till och med grundlagen för att uppnå sina mål. Generaldirektören för kriminalvården Stig Erlandsson är en självgod, feg och undanglidande person som hellre offrar sina underlydande än tar något eget ansvar. Dessutom föredrar han unga thailändska flickor i sängen.
Thomas Bodströms Sverige är ett land som inte längre fungerar. Demokratin är i flera avseenden satt ur spel. Rättsäkerheten är urholkad. Korruption av olika slag tillhör vardagen. Det är andra och mäktigare krafter som styr. Politikerna har förlorat kontrollen över samhället. Trots att ”Rymmaren” är en ovanligt misslyckad deckare lyckas riksdagsman Thomas Bodström ändå med att – indirekt – ge sig själv underbetyg i rollen som justitieminister och politiker. Det kan väl knappast ha varit avsikten? Det liknar mer ett snöpligt självmål av en gammal fotbollsspelare.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus