656 sidors evig skräckjakt
I djävulens spår
Jean-Christophe Grangé
Översättning Karin Sjöstrand
Albert Bonniers Förlag
Boken. Skulle bäste vännen Luc Soubeyras försökt ta livet av sig? Försökt dränka sig med betongklinker fastsurrade runt midjan med ståltråd?
Inte möjligt. Nej, kriminalaren Mathieu Durey kan inte fatta det, för, som han säger: ”Livet är en gåva från Gud och man förfogar inte över det.” Skulle katoliken Luc? Nej, nej.
Det finns mycket förtvivlan när vi följer I djävulens spår. Det är en resa som är på en och samma gång fantastisk och jordnära. Jean-Christophe Grangé – som skrivit ”Vargarnas rike” – vränger ut och in på sig för att hamna på förtrollande platser som kan driva handlingen vidare.
Förstå mig rätt: här är visserligen gator i Paris, här är snack på parkeringsplatser vid motorvägen, här är sjaskiga gripanden av urmakare, kort sagt det som kan kallas vanliga vardagar för en fransk polis.
Men Grangé lägger krutet på alla de miljöer som är som en skräckroman à la Stephen King – gånger fyra: folk mördas och räddas av djävulen, kurvorna blir snävare, insekterna kommer närmare, krucifix stoppas in i munnen, landskapen bränns av vintern, de ljuslösa slår ner alla rivaler, för ”djävulens verklighet finns överallt” och de flesta väljer avgrunden.
Någon frågar: ”Ni tror alltså på en ond varelse som existerade före världen?” ”Vet du att varje sekund hennes hjärta slår, så är det en djävulens handling?” Och svaren är: folk skyddas mot sig själv, vissas hjärta är synliga, befallningar ges när man ligger i koma, mord på ens mamma leder till... ja, hemska saker, varelser svarar mot en arketyp: horn, bockskägg, kluven svans...
Grangé frossar alltså i skräckvärldens klyschor, riktigt vältrar sig i dem, men berättandet är laddat med en stark känsla av att detta är möjligt, acceptera det, ge dig hän. Han tror på allt han skriver också när det är minst sagt otroligt. Han ser alla dessa typer framför sig och vill verkligen att läsaren också ska se dem – och känna dem under huden, känna hur de kryper mot hjärtat.
Det är 656 mycket spektakulära sidor fyllda med jakt och insikten att man måste ”döda den kristne i sig för att bli polis”. Men mest av allt är det i botten en evig jakt på den kärlek och vänskap och tillit som man aldrig når.
Jag tröttnar halvvägs på allt det högtravande och explosiva – men måste ändå läsa vidare.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus