Olof Palmes politik och tid

Petter Larsson har läst den första delen av Kjell Östbergs stora Palmebiografi ”I takt med tiden” och ser myten Palme förändras, förvandlas, försvinna.

Boken. När radikala socialdemokrater eller vänsterpartister ska kritisera dagens politik, ja då fiskar de ofta fram något citat av Palme. Jag har själv gjort det. I dag är han en symbol för en socialdemokrati, ja ett Sverige, som inte kröp för stor­makterna och där begrepp som ekonomisk demokrati fortfarande kunde användas utan att man blev beskylld för att vara en bakåtsträvare.

Och visst: att i dag läsa första delen av historikern Kjell Östbergs Palmebiografi I takt med tiden – som behandlar tiden fram till 1969 – är att bli medveten om hur mycket som har hänt. Här bleknar bilden av Palme som radikalismens fixstjärna, en demokratisk Che Guevara. Men den försvinner inte.

Att Palme formades i den svenska överklassen och i unga år snarast var konservativ är en sak. Det visste vi. Liksom att han genom studier i USA drogs in i en proamerikansk och antikommunistisk hållning som kom att prägla honom i många år.

Men hur djupt antikommunismen satt, det var en nyhet för mig. Med CIA-pengar i ryggen, berättar Östberg, byggde han som ung påläggskalv upp en ny studentrörelse som alternativ till den Sovjetinfluerade IUS. Den goda tanken var förstås att det bästa sättet för socialdemokratin att mota bort Sovjetkommunismen var att själv gå in och försöka påverka radikala rörelser.

Men därifrån till att kasta sig i armarna på CIA är steget trots allt långt. Han drar också sitt strå till bålverket genom att lämna namn på tre radikala studentpolitiker till den amerikanska ambassaden.

Det verkar dock osäkert hur mycket – om något – han kände till om de så kallade ”stay behind-grupper” som skapades som förberedelse inför en sovjetisk ockupation – och dit, det är problemet (som Östberg dock inte nämner), man bland annat rekryterade svenskar som slagits för Nazityskland.

Östbergs bok hade naturligtvis kunnat bli ännu mer omfattande. Ganska lite sägs om Palmes familjeliv, om hans vänner, relationen till barnen – de verkar ha blivit rätt rejält försummade av arbetsnarkomanen. Men sådana utvikningar har fått lämnas därhän, kanske för att överhuvudtaget få fram ett läsbart format.

Man kan ha invändningar mot detaljer. Som att Östberg tror att man kan avläsa den allmänna opinionen genom att ta del av vad tidningarna tycker. Eller att han närmast uttråkat avverkar Palmes insatser som kommunikations- och kulturminister, ämnen som måste vara med i en heltäckande biografi, men som uppenbarligen engagerar honom måttligt.

I mötet med 60-talsradikalismen bränner det till desto mer, kanske för att det är Östbergs eget specialområde. En ny vänster formeras. Den är polymorf. Kulturradikala och liberala idéer kokas samman med Tredje världen-engagemang och nya socialistiska strömningar, när flera processer sammanfaller och skapar den turbulens som i dag 40 år senare brukar sammanfattas i begreppet 68.

Avkolonialiseringen pågår för fullt, i land efter land segrar befrielserörelserna, ofta med vapen i hand. Stater som USA och Frankrike visar med terrorbombningar, tortyr och napalm att idéerna om demokrati och rättvisa inte gäller utomlands. De hierarkiska produktions- och samhällssystem som brukar kalla fordismen utmanas. Visserligen producerade de välstånd, men de låste också fast människor i livstidslångt slit och underordning.

Breddningen av den högre utbildningen skapar underlag för en ny generation studenter, som inte är uppbundna till en konservativ borgerlighet, utan, åtminstone inledningsvis, kan fungera som bärare av revolterna. Och här står då Palme, formad under Kalla kriget, en pragmatisk, reformistisk, politruk på uppåtgående.

Han styrka är dels ett genuint engagemang för Tredje världen – grundlagt under resor som studentpolitiker – dels på grund av hans låga ålder och hans år inom SSU och studentpolitiken en viss kontakt med ungdomsströmningarna. Och, får man nog tillägga, ett slags intellektuell nyfikenhet, en näsa för den nya.

Å ena sidan blir han en av de få etablerade politiker som överhuvudtaget går i dialog med den nya vänstern. Han möter dem i debatter och när Kårhuset i Stockholm ockuperas åker han dit mitt i natten och diskuterar. Kan ni tänka er något liknande i dag?

Å andra sidan begriper han sig nog inte på dem riktigt. Östberg berättar om hur Palme 1965 bjöds in för att debattera med CH Hermansson och det norska Socialistisk folkepartis ordförande Finn Gustavsen i Uppsala, och, som den Kalla krigare han var, drog stenhårt på Sovjetkommunismens brott, pakten med Nazityskland, och Stalinkulten.

Det brukade ju fungera. Men här var det som att hälla vatten på en gås. Varken publiken eller motdebattörerna kände sig träffade. Deras kommunism var inte stalinistisk, de hade – i sina egna ögon – inget att skaffa med vad som hänt på 30-talet.

Med tiden radikaliseras Palme, inte mot kommunism, på den punkten är han oförsonlig, men engagemanget för Tredje världen och mot Vietnamkriget växer i styrka och han blir den som framför alla andra sätter ord på kampen för jordens fördömda och formar en aktiv och solidarisk utrikespolitik, som ska stå sig ända fram till Göran Perssons dagar.

I den meningen är han förstås medskapare till 60-talets radikalisering. Men framförallt är det tydligt hur mycket omgivningarna betyder. Det är de sociala rörelserna som driver Palme framför sig, inte tvärtom. Han är i takt med tiden – i alla fall mer än många andra politiker.

Inrikespolitiskt var Palme där­emot måttligt radikal och låg ofta snarare till höger inom partiet. Han ville antagligen ha en svensk atombomb, tyckte skatterna var för höga, argumenterade emot idén om generell välfärd, och kan inte med bästa vilja i världen kallas feministiskt medveten. Gärna uppror, men inte på hemmaplan, alltså.

Möjligen ligger en nyckel till Olof Palmes utrikespolitik i betydelsen av en bipolär världsordning och det ökade politiska utrymme uppdelningen i öst och väst gav Sverige. Man kunde, så att säga, tala med dubbla tungor. Samtidigt som de nära handelsförbindelserna, de (måttligt) hemliga militära samarbetena med USA och övervakningen av hemmakommunister fortgick som vanligt, kunde Palme gå hårdare åt den amerikanska utrikespolitiken, särskilt i Vietnam, än någon annan västledare.

Reaktionerna i USA blev måttliga: en hemkallad ambassadör och andra diplomatiska förvecklingar, men inga allvarliga efterverkningar, inget man inte kunde ställa till rätta med lite smörande. Och orsaken stavas nog, i all fall till en del, Sovjet. USA hade inte råd att förlora en allierad. Lite skit fick man ta. Och det insåg nog Palme.

Kanske är det därför just i avsaknaden av ett alternativ – ett fasansfullt, monstruöst alternativ förvisso – man ska söka förklaringen till dagens underdåniga utrikespolitik, snarare än i enskilda politikers karaktärsdrag. Vilket inte betyder att man inte kan längta efter en Palme i dagar som dessa, då Sveriges regering stolt bjuder in ockupationsmaktens utrikesminister Rice till ”freds”-konferens om Irak.

Petter Larsson pettlar@telia.com