Strippar för morgondagen
Bildmaterial
Kvarnby Serier
Elever på Serieskolan i Malmö, årskurs 1 och 2
Boken. Malmö är förmodligen seriestaden nummer ett just nu i Sverige – det är här det händer! Och det hänger delvis samman med Serieskolan i Malmö som finns på Kvarnby folkhögskola. I dagarna utkom en fet antologi där inte mind-re än 32 tecknare finns representerade. Humor, självbiografi, manga, politisk satir, historiska berättelser – allt tycks finnas med i denna tegelsten.
Och det är roligt att få ta del av såhär mycket seriematerial samtidigt. Det säger något om hur Tecknarsverige ser ut. Just nu eller om fem år när några av de här serietecknarna blivit etablerade galago-typer eller egenutgivande undergroundstjärnor.
Att nivån är ojämn ligger kanske i sakens natur när så många tecknare samlats mellan pärmarna, men här finns många berättelser som jag verkligen fastnar för.
Till exempel danska Rikke Bakmans självbiografiska barndomsskildring ”Myrerne” där barnets fantasivärld iscensätts i underbart naivistiska teckningar. Eller Valentin Schönbecks suggestiva stadsbilder, små konstverk som får mig att tänka på glädje och frihet och ensamhet i en oförutsägbar blandning.
Stina Johnsons serienovell ”Ensam i Eslöv” lyckas med konststycket att vara både rörande och spännande, jag tror att det hemska ska hända och jag blir glad och överraskad när jorden (eller åtminstone Eslöv) får fortsätta vara en varm och trygg plats. Lisa Sjöbloms monsterberättelse är klockren: poetisk, läskig, egen. Och monstren som skrämmer är egentligen bara urgulliga.
Den här antologin har en massa fula bilder, serier som är alldeles för interna eller ogenomtänkta eller med alldeles för tydliga inspirationskällor. Det är för starkt, för typiskt, för grått, för putslustigt. Ändå kan jag fortsätta rabbla upp guldkorn i en evighet. Här bor ansatserna, viljorna, förmågorna sannerligen granne med magplasken.
Sara Granérs teckningar påminner mig om någon annans, jag kan bara inte komma på vem. Kanske bara en känsla av samtidsserie när den är som framgångsrikast; medvetet fulsnygg, (vänster)politisk och självutlämnande. Det är ingen kritik – Granér lyckas också leverera något alldeles eget. Jag gillar hennes sätt att låta text och bild växa fram på ett chosefritt rutigt papper.
Som klotter som blir till mönster, jag skulle inte banga att ha en som fondtapet. Granér kommer också ut med ett eget album i höst, ”Det är bara lite aids” (Galago).
Lars Krantz tecknar något helt annat – riktigt obehagliga strippar i Charles Burns anda. Civilisationskritik och äckelkänslor, definitivt övertydliga, utan tvekan begåvade. Nanna Johanssons ”Världens ledsnaste” är lakonisk och rolig, hennes tecknarstil är säker: hon litar på de tjocka strecken och de tydliga och egensinniga karaktärerna, och det ska hon också. Och Alice Engströms manga är snygg, riktigt snygg.
Det händer mycket med vuxenserien. Alltmer etablerar man sig som en konstform att ta på allvar, recensera och analysera. På Kvarnby folkhögskola har man förstås vetat länge hur coolt det är med bra och genomtänkta strippar. Den här boken för bara ut budskapet till alla som vill se.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus