Drömmen om ett eget land
I sin mycket nyanserade bok om den kurdiska frågan resonerar Ingmar Karlsson kring möjliga utvecklingslinjer för de fyra länder där kurderna lever som minoriteter.
Bildmaterial
Vårfest i norra Irak, med vajande kurdisk flagga.oto:
Kurdistan – Landet som icke är
Ingmar Karlsson
Wahlström & Widstrand
Utkommer i dag
Boken. Diplomaten och författaren Ingmar Karlsson har en förkärlek för minoriteter. Flera av hans böcker är kunskapsdigra redogörelser om undanskymda skärvor av etniska och religiösa existenser. Minoriteter som ofta får kämpa för sin överlevnad, omgivna av en dominant och ibland också aggressiv majoritetskultur eller region.
I sin senaste bok, som kommer ut i dag, återvänder Karlsson till sitt favoritämne. Denna gång ger han sig i kast med världens störta minoritet – kurderna.
Kurderna uppgår till mellan 25 och 30 miljoner, men saknar ett eget land. Det smått osannolika är att de aldrig har lyckats skapa en självständig stat, trots att de har levt inom samma geografiska område under flera tusen år. Bortsett från en kortvarig självständighet på 1900-talet i Iran har kurderna levt som undersåtar inom stora imperier. I dag lever de som minoriteter i Turkiet, Irak, Iran och Syrien.
Bilden är emellertid något missvisande. Kurderna har visserligen formellt lytt under främmande herrar, men aldrig varit underkuvade. De har levt ett relativt oberoende nomadliv i sina otillgängliga bergstrakter utan alltför stor inblandning av den centrala makten.
Kurdernas nationella självständighetskamp, som pågår än i dag, började ta form i samband med det Osmanska imperiets kollaps efter andra världskriget, då de kurdiska områdena delades upp i tre nya statsbildningar, Turkiet, Irak och Syrien.
Att resultatet varit skralt, beror emellertid inte bara på majoritetsfolkens styrka, utan också på kurdernas inre splitring. Deras lojaliteter till lokala stamhövdingar och religiösa ledare har varit betydligt starkare än hängivenheten i kampen för nationellt oberoende. En egenskap som flitigt har utnyttjats av centralmakterna.
Till och med i dagens norra Irak, där kurderna har gynnsamma förutsättningar för att stärka den kurdiska nationella identiteten, framträder stamlojaliteternas styrka i all sin tydlighet. Den kurdiska regionala regeringen, KRG, är i praktiken en skör allians mellan klanhövdingarna Barzanis KDP och Talabanis PUK. Som Karlsson konstaterar kan KRG i många avseenden betraktas som en federation mellan två klaner eller lite tillspetsat mellan ”två olika familjeföretag”.
Inledningskapitlet i Karlssons exposé, Kurdistan – Landet som icke är, ger en översiktbild av kurdernas skapelsemyter, språk, religion och historieskrivning. Men tyngdpunkten och den mer intressanta läsningen i boken ligger i de avsnitt där Karlsson redogör för kurder- nas närhistoria och resonerar om möjliga utvecklingslinjer i de fyra länder där de lever som minoriteter.
Att försöka upprätta en storkurdisk nationalstat, som är många exilkurders dröm, ser Karlsson som en utopi. Han menar att det finns alltför många interna och externa hinder för att skapa ett enat Kurdistan. Han är däremot hoppfull om avsevärda förbättringar för kurderna som minoriteter i de länder där de lever.
När det gäller lösningen på den kurdiska frågan i Turkiet, som har den största kurdiska minoriteten, tror Karlsson på en fortsatt EU-stödd reformpolitik och reella satsningar på de ekonomiskt och socialt eftersatta kurdiska områdena.
De irakiska kurderna ser ut att vara närmast en oberoende kurdisk statsbildning. Den gängse föreställningen i svensk media är att en kurdisk ministat i Irak aldrig skulle accepteras av Turkiet, eftersom den skulle skapa stor dragningskraft för Turkiets kurder.
Karlsson hävdar tvärtom att Turkiet snarare skulle bli ett slags protektor för ett oberoende irakiskt Kurdistan. Han menar att även med oljan i Kirkuk skulle en kurdisk stat bli beroende av Turkiet, eftersom den säkraste vägen ut på världsmarknaden går via turkiskt territorium. Därtill är Turkiet redan i dag den i särklass viktigaste handelspartnern för den autonoma kurdiska regionen.
Karlsson tror heller inte på resonemanget om dragningskraft och hänvisar till en opinionsundersökning i Turkiet 2007 bland medborgare med kurdiskt ursprung som visade att 95 procent inte ville lämna Turkiet även om det bildades en kurdisk stat i Norra Irak.
Det skrivs åtskilligt om kurdernas problem i svensk media. De skildringar och uppfattningar som förs fram bygger emellertid alltför ofta på en klen kunskapsbas och önsketänkande.
”Kurdistan – Landet som icke är” är därför ett välkommet bidrag. Ingmar Karlssons stora kunnande, osentimentala saklighet och vägran att ge vika för politiskt korrekta klyschor, kommer tveklöst att nyansera synen på den kurdiska frågan i Sverige och förhoppningsvis leda till mer sansade resonemang i svensk media framöver.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus