Förbindelser i språket

Ann Lingebrandt bugar inför Malte Perssons historiska roman ”Edelcrantz förbindelser” som utkommer i dag, fylld av språklig vällust och hisnande referenser.

Boken. En romanförfattare kan vända sig till historien för att få pikant rekvisita till en rafflande story, ge en lektion om nutiden i antik förklädnad eller kanske porträttera en hjälte av en kaliber som inte längre tillverkas. Eller helt enkelt bara för att få lattja med ett språk som klingar så mycket festligare än samtidskan.

Att Malte Persson först och främst ansluter sig till den sistnämnda kategorin när han ger sig på den historiska romanen förvånar knappast, inte heller att han snarast sätter genren inom citationstecken och ger oss några samtidslektioner på köpet. Som poet är han en uppsluppen ekvilibrist som lika gärna kan dra på sig rymddräkten för en fragmenterad månfärd som göra piruetter på klassiska versfötter och alltid tycks ha en ironisk tvist i beredskap.

I förra boken ”Dikter” späckade han poesins gamla former till, och över, bristningsgränsen med uppdaterat innehåll och lät glatt barockpark rimma på stor stark.

I ”Edelcrantz förbindelser” beger sig Persson till det gustavianska 1700-talet och det är ingen tvekan om att han hamnat på rätt ställe. Hans prosa prunkar lyckligt i detta hovliga hav av pudrade ironier, spefulla maskspel, teatrala spektakel och sofistikerade intriger.

Titeln verkar kanske anspråkslös vid första anblicken, men redan här visar författaren sin förmåga att vända på ett ords alla facetter och utverka dubbeltydiga, eller till och med trippeltydiga, innebörder.

I det enda ordet förbindelser strålar bokens alla teman samman. Det handlar om nätverk på ett såväl socialt som tekniskt plan, om en uppkomlings förmåga att knyta kontakter och en uppfinnares försök att knyta samman landet, om kommunikationer, bekantskaper, signaler, korrespondenser, information och inflytande. Allt hänger samman, eller snarare, allt binds samman.

Nå, vem var då denne Edelcrantz? Från början hette han Clewberg, kom från Åbo och närde liksom bäste vännen Kellgren poetiska ambitioner. Snart uppmärksammas han av Gustav III, blir bibliotekarie och teaterdirektör, adlas och byter namn, kommer med i Svenska akademien och diverse andra akademier, sadlar om till vetenskapen, konstruerar ett optiskt telegrafsystem, introducerar ångkraften, bygger Eldkvarn på Kungsholmen, översätter ”God Save the King”, bedriver experimentellt mönsterjordbruk och samlar på sig alla tänkbara titlar.

Genom tronskiften och omvälvningar håller han sig kvar nära makten med sin kappvändaraktiga förmåga att producera hyllningsdikter till vem det vara må.

På ett sätt en oansenlig och ganska ospännande doldis, en bifigurernas bifigur, på ett annat en fascinerande spindel i nätet med ett finger i varenda syltburk, en renässansmässigt allsidig väderhane som känner av tidens vindriktning. I en och samma person ryms diktaren som släppte in asagudarna i den svenska poesin och, med Perssons ord, vår första IT-pionjär.

Av det här stoffet kan man utvinna en hel del funderingar kring klassresor, kamratskap och karriärism, trofast lojalitet och fjäskig anpasslighet, centrum kontra periferi och plikt kontra känsla. Det gör Persson förstås, utan att för den skull negligera de största frågorna om livets gång, ärans lön och alltings förgänglighet. Han passar också på att skjuta in utläggningar om romankonsten, en konst som för övrigt var så ringaktad att den alls inte utövades i Sverige vid den här tiden.

Svindlande nog, tänker Edelcrantz, saknar en roman regler. I dem är, följaktligen, i princip allting tillåtet. Det gäller så klart även den historiska romanen, och författaren gör vad han kan för att luckra upp genren och låta nutiden läcka in.

I hans 1700-tal kan man mingla, chatta och vara mediestressad, och berättaren har inga dubier mot att då och då blicka framåt ett par tre sekel.

Persson är en av få unga svenska författare om vilka man skulle vilja ta till lätt antikverade adjektiv som kvick, spirituell, vitter och snillrik. Baksidan av myntet är att han ­ibland slår knut på sina egna knorrar men i en så här uppslagsrik och stilistiskt sprudlande text kan man lugnt svälja en och annan ordvits för mycket.

Romanens egentliga problem är ett annat, som den delar med en rad andra från vaggan till graven-biografier, eller som i det här fallet från studenttiden till dödsbädden: den kronologiska redovisningens tvångströja. Det bara rullar på, utan någon riktig fästpunkt och med en del pliktmässiga transportsträckor. Resultatet blir en roman som är lysande berättad, men har svårt att hitta sin berättelse. Ja, till viss del också sin huvudperson.

Å andra sidan kanske boken just därför träffande fångar livet som pågår utan självklara aktindelningar och den Edelcrantz som ägnar sig åt än det ena, än det andra utan att hinna lägga ner hela sin själ i något.

Hursomhelst känns det ogint att gnälla när man istället kan fröjdas åt ett språk som vällustigt blandar sirlig gustavianism med blinkande modernitet och är bräddfullt av slagfärdiga iakttagelser, vindlande associationsbanor, elaka tjuvnyp, fäktande orddueller och förtjusande metaforer.

Ta till exempel den bländande scenen med maskeradbalsmordet på kungen, enbart återgivet genom skvallriga, skitsnackande, koketterande, förvirrade replikväxlingar: Vad var det? / Vad var vad? / Aoh! / Något lät. / En förlupen not ur kontradansen?

Det är bara att buga.

Ann Lingebrandt annlingebrandt@hotmail.com