En kompost av brustna knoppar
Jag tror vi behöver prata faktiskt
Jon Jefferson Klingberg
Alfabeta Utkommer i dag
”10. Gränslöshet och kärlek. 11. Visdomsord och råd till ”alla därute”. 12. Förträngd och oförlöst kärlek.” Karl Mikael betar sig mot horisonten, summerar de hundra gymnasienoveller som murar igen hans kontor. ”13. Livet som ett monopolspel. 14. En flicka som heter Ebba och är inringad av mörker.” Allt låter plumpt och banalt. Tonårssvullna teman förminskade till klyschor.
När jag summerar Jag tror vi behöver prata faktiskt går lika mycket förlorat: ”En skilsmässa lämnar djupa sår” Eller ”Hur lätt det är att hata den man länge älskat.” För Jon Jefferson Klingbergs debut vinner på volymen, att inget ogräs putsas från Karl Mikaels dagbok efter skilsmässan med Kristins. Klockslag för klockslag blommar bröllopsbuketten över av tistlar.
Först dömer jag ut ”Jag tror vi behöver prata faktiskt” som vattnig, pratig, malande. Och det är den, alltså de glor på TV i boken. Men Klingberg lyckas med hjälp av mobilstruntprat, föräldratransportsträckor och tankerepriser bygga en tyngd av ogräs. Boken har en egen sugande gravitation.
På andra sidan kärnfamiljen rör sig den moderne mannen som en krympling. Lyckas inte ta sig vidare. Sugs tillbaka i samma fantasier om att hälla grisblod i rivalens brevinkast, pinka sitt revir. Rör sig i ett modernt landskap av Myspacedejting och kändisbloggare men fortfarande neandertalare, tipsar om de nya sätten att klubba en fruga i huvudet.
Ett landskap befolkat av svikna män som provar sig ur skilsmässosmärtan. Provsmakar zombiefarmaka, formar tungan kring att kalla exet för hora, provar en leksakstjej för att göra exet svartsjuk.
Det är mörkt på andra sidan kärnfamiljen. Och Karl Mikael ringer psykjouren för att hitta en väg ur mörkret. Snällt tolkat säger Klingberg att cynismen är en skyddsväst post traumat men äter upp en inifrån om man inte tar sig ur den.
”Jag tror vi behöver prata faktiskt” mal sig igenom ett tolvstegsprogram. Klättrar i en stairmaster och kommer ingenstans.
Det är styrkan. Det suger i bröstkorgen. Det gör ännu ondare när knoppar som en gång brustit nu bryts ner i en jäsande kompost.
Kommentarer
Artikeln har inga kommentarer ännu, bli först med att lämna en egen kommentar