Steg för steg mot terror

Stig Hansén har läst Jutta Ditfurths ambitiösa porträtt av Västtysklands mest kända terrorist, Ulrike Meinhof.

BOKEN. ”Varför läser du om henne?”

Han är femtio, kanske femtiofem. Men han är inte den ende som frågar mig. Kanske för att jag sitter i Köln, och det börjar bli kväll och många runt mig har druckit några öl och efter att ha stirrat ett tag, så frågar de om det inte är dags nu?

”Dags att?”

”Att sluta bry sig om henne.”

De pekar på bokomslaget, på Ulrike Meinhof, och någon av männen säger att om han ville så skulle han minsann kunna berätta vad han hört om Meinhof, men just nu vill han inte.

Just i kväll kan det räcka med att jag läser en bok om Meinhof, jag berättar alltså inte om när jag snackade med en av Ulrike Meinhofs döttrar, men när jag berättat om det för andra tyskar, så suckar de rätt mycket.

Jag berättar ibland när jag är i Tyskland att jag är halvtysk, att jag kommer ihåg bilderna vid tullen när jag som ung reste till Tyskland, bilder på de eftersökta terroristerna, vad man skulle se upp för, telefonnumren man skulle ringa om man hade upplysningar.

Om Ulrike Meinhof stod det att hon var 165 cm, slank, hade smalt ansikte, långt mellanbrunt hår, bruna ögon.

Faktum är att ingen nazimördare, ingen krigsförbrytare eftersökts som hon. Och de tyskar som hör mig berätta om dessa tidiga minnen säger att det var hemska tider.

Och att det kanske märkliga tider, syns väldigt snabbt i Jutta Ditfurths storverk Ulrike Meinhof. Det känns som att hon vänt på varenda sten som finns att vända på. Och svaret hon söker är: Hur kunde det gå så här med Ulrike Meinhof? Vad gjorde henne till den kanske mest kända terroristen i Västtyskland?

En snabbspolning: Ulrike Meinhof föddes 1934 i Oldenburg och växte upp i ett borgerligt hem. På 50-talet deltog hon i fredsrörelsen och började skriva i vänstertidskriften Konkret. Hon gifte sig 1961 med Klaus Rainer Röhl, en av de ledande på Konkret, och de fick tvillingarna Regina och Bettina.

1968 skilde Meinhof sig, flyttade till Västberlin och lärde känna Gudrun Ensslin. De båda hjälpte vänsteraktivisten Andreas Baader att fly från fängelset.

Det var då Ulrike Meinhof blev en av ledarna för Röda arméfraktionen, RAF, även kallad Baader-Meinhof-ligan. RAF utförde nio terrorattentat, bland annat mot den västtyska ambassaden i Stockholm.

Ulrike Meinhof greps 1972 och dömdes till livstids fängelse. 1976 hängde hon sig i fängelset.

Det finns två mycket bra böcker om Meinhof och RAF på svenska: Dan Hanséns och Jens Nordqvists faktabok ”Kommando Holger Meins” (2005) och romanen ”Theres” (1996) av Steve Sem-Sandberg.

Men Jutta Ditfurth skriver med en större säkerhet, och hon vet hur man skriver skarpt och konkret. Hon kan det journalistiska hantverket, hon har varit utrikeskorrespondent i stora länder som förvandlats snabbt och hon har lärt sig hur man gräver i arkiven, hon ger sig inte.

Ulrike Meinhofs dotter Bettina Röhl, också hon journalist, har visserligen skrivit om sin mamma i bokform, fast på ett mer indirekt sätt, i ”So macht Kommunismus Spass” – och hon har framför allt inte skrivit om hela Meinhofs liv. När jag frågat henne hur det är att ha en mamma som är världens mest kända kvinnliga terrorist, så svarar hon: ”Jag lärde inte känna henne förrän hon dog.”

Och, som en markering, nämner Bettina Röhl alltid Meinhof vid namn, hon kallar henne aldrig mamma. Hon kan berätta ett och annat fint minne från tiden med sin mamma, men sedan till exempel snabbt återvända till frågan om vad det betyder att militanta revolutionärer nu släpps efter många år i fängelse.

”Att den tiden diskuteras och att man belyser den offerroll som så många tar sig är bra. För Ulrike Meinhof var inget offer!”

Offer är, säger hon, i stället de som utsattes för RAF:s terror.

Hur byggdes denna terror upp? Jutta Ditfurth beskriver allt, steg för steg, och är oerhört konkret. Uppväxt, vänner, skolgång, diskussioner, kärnvapenmotstånd, när och var hon börjar medarbeta i tidskrifter, studentförbundet... Samtidigt kommer utblickar, sammanhang, vad Meinhof tror på, hur hon ser på händelser, hur hon blir allt mer vänster, kampen mot militarism, första bankrånet...

Det är många datum, många namn, många detaljer – och ändå är det lättläst. För Ditfurth ser åt många håll samtidigt: Vad betyder det att Meinhofs vänner gifter sig, varför gifter hon sig med en man som alltid är otrogen, hur ser hon på livet när hon själv väntar barn? Och hur såg andra på henne?

Under läsningen tänker på att människor inte är vad de säger. De är sin nervositet, sin glädje, sin blygsel. De är sina barn och föräldrar och sina flyttlass. De är aldrig enbart 18 eller 53 år, utan summan av sina olika åldrar.

Därför är varje porträttskrivande ett möte som kräver tid och tar på krafterna. Jutta Ditfurth tar sig tid och satsar. Ändå: När man läst klart, när man ser våldet öka, när allt blir allt mer besinningslöst så inser man hur svårt det är att fånga Ulrike Meinhof.

Man kan visserligen göra en stor knut av alla små trådar, men Ulrike Meinhof kunde lika bra ha blivit någon annan, gjort något annat av sitt liv. Som en av hennes vänner, som oftade festade med henne, sa: “Hon såg annorlunda ut varje gång.“

Jag säger just det om att Meinhof kunde blivit någon annan till mannen som blängde på mig för en timme sedan. “Säger du det?“ säger han och beställer in en öl till mig. En minut senare säger han att Sverige förskonats från så mycket hemskheter och så undrar han hur stor del av mig som är tysk och hur stor del av mig som är svensk.

Jag svarar något om att det är bättre att ha två kulturer i sig än en och sedan är vi igång igen och det är just det som är en av förtjänsterna med Jutta Ditfurths bok, den ser till att samtalet om olika slags politik och olika slags våld fortsätter – och om hur man handskas med historien.

Ett litet exempel:

Efter Ulrike Meinhofs död avlägsnades hennes hjärna ur skallen. Den undersöktes och någon tyckte att man såg en hjärnskada som kan ha förklarat Meinhofs förändrade personlighet.

Hursomhelst: Efter undersökningen återlämnades inte hjärnan utan skänktes i stället till en läkare som ville undersöka massmördares hjärnor. Det krävdes stora offentliga protester innan det som återstod av hjärnan begravdes. Då hade Ulrike Meinhof varit död i 26 år.

Stig Hansén stig.hansen@telia.com