Victoria i nytt sken

Lisbeth Larsson omkullkastar etablerade sanningar om Victoria Benedictsson.

Boken. Om ingen annan kvinnlig författare i Sverige har det skrivits så många biografier som skånska Victoria Benedictsson (1850-88), alias Ernst Ahlgren. Att det skulle vara hennes liv som fascinerar, snarare än texterna hon skrev, kan i förstone tyckas märkligt. Romanerna ”Pengar” och ”Fru Marianne” har gett henne en självklar plats som en av de främsta författarna från andra halvan av 1800-talet. Ändå har alltså uppmärksamheten främst kommit att kretsa kring hennes privatliv: konvenansäktenskapet med den 28 år äldre postmästaren i Hörby, det korta men passionerade förhållandet med den danske kritikern Georg Brandes och – framför allt – hennes makabra självmord (hon skar halsen av sig).

Författares självmord har en tendens att lägga sig som trögflytande olja över deras texter. Självmorden är omöjliga att bortse från och tycks aldrig gå att tvätta bort. Inte sällan blir de utgångspunkten för tolkningar, nästan som om de litterära verken vore skrivna postumt. Det är heller inte ovanligt att betrakta självmord som en förlängning av det konstnärliga arbetet. På detta vis betraktas Benedictssons död till exempel av Per Arne Tjäder i översiktsverket ”Den svenska litteraturen” (red. Lars Lönnroth och Sven Delblanc), där han skriver att hennes dagbok, vilken han anser vara hennes främsta verk, fullbordades genom självmordet. Att blanda ihop liv och verk på detta sätt tycks snarare vara regel än undantag när det gäller suicidala, kvinnliga författare. Att jämföra Benedictssons postuma liv med de som hennes sentida amerikanska kollegor Sylvia Plath och Anne Sexton har ”levt” ger många intressanta paralleller.  

Självmordet har alltså präglat senare tiders bild av Benedictsson. Det har skyllts på Brandes, på skrivkramp och på fattigdom. Många gånger har det kallats en hämndaktion, riktad mot älskaren som svek. Men Benedictsson har också haft sina försvarare, vilka menat att hon även efter sin död fallit offer för patriarkatets makt. Hennes liv och verk har stötts och blötts, hyllats och förkastats. Finns det mer att säga?

Ja, det finns det. I den nya boken Hennes döda kropp: Victoria Benedictssons arkiv och författarskap visar litteraturvetaren Lisbeth Larsson förvånansvärt nog att stora litteraturhistoriska väsentligheter ännu inte kommit i dagen. Genom en noggrann granskning av Benedictssons postuma liv omkullkastas en hel del etablerade sanningar. Larsson följer omsorgsfullt den litterära kvarlåtenskapens väg från fragmentariska utkast till publicerade texter. Det är sällan litteraturvetenskapliga studier bjuder på sådan fascinerande läsning – att läsa denna bok är stundtals nästan som att läsa en thriller.

Benedictssons döda kropp, menar Larsson, har blivit ”ett närmast ogenomträngligt raster som hela författarskapet kommit att värderas och läsas genom”. Samtidigt har en förskjutning av intresset för Benedictssons texter sakta ägt rum. Om det tidigare var romanerna så är det numera dagböckerna som anses mest intressanta. Även dramat ”Den bergtagna” och novellen ”Ur mörkret” har tillskrivits stor betydelse. Att alla dessa texter handlar om döende kvinnor visar, menar Larsson, hur den biografiska berättelsen om Benedictsson och hennes författarskap har smält samman.

”Ur mörkret” ägnas mycket uppmärksamhet i ”Hennes döda kropp”. Novellen – i vilken en kvinna berättar om sitt olyckliga liv för en man – är en av författarskapets mest omskrivna. Faktum är dock att den i arkivet endast existerar i fragment. Stora delar av novellen saknas, eller har aldrig skrivits, och de existerande fragmenten tillhör möjligtvis olika bearbetningar av texten. Ändå ingår ”Ur mörkret” i samlingen ”Efterskörd” (1890), som en någorlunda sammanhållen novell. Hur är detta möjligt?

Vid sin död lämnade Benedictsson sin litterära kvarlåtenskap till vännen och kollegan Axel Lundegård. Denne lade stor kraft på att redigera och ge ut tidigare opublicerade texter. Det är alltså Lundegård som gömmer sig bakom den text vi idag känner som ”Ur mörkret”. Systematiskt visar Larsson vad och hur han har strukit och lagt till i texten. Resultatet är häpnadsväckande – den publicerade novellen skiljer sig markant från de fragment som finns i arkivet. Till exempel har mannens roll blivit en helt annan. I Benedictssons original tycks han med små stickrepliker närmast ifrågasätta kvinnans berättelse om sitt liv, medan han i Lundegårds version blivit en sympatisk lyssnare. Textens mest berömda rad – det flitigt citerade ”Att jag är kvinna har varit mitt livs förbannelse” – är skriven av Lundegård. Likaså har fjorton av de tjugotvå rader som utgör novellens inledande avsnitt – vilket tillskrivits stor betydelse i flertalet tolkningar – författats av Lundegård. När Larsson visar hur litteraturvetare läst och tolkat Lundegårds version av texten blir det närmast komiskt. Hela resonemang faller som korthus. Bland de vars kritiska studier får sig en känga finns bland andra Jette Lundbo Levy och Ebba Witt-Brattström.

Att ”Hennes döda kropp” är en milstolpe i forskningen kring Victoria Benedictsson råder det inga tvivel om. Men Larssons bok kan också ses i ett större perspektiv – implicit ställer den större frågor om litteraturvetenskapens arbetsmetoder. Trots att det till viss del tidigare har varit känt att Lundegård redigerat Benedictssons texter tycks detta faktum ha undgått majoriteten av de forskare som ägnat sig åt författarskapet. Hur är detta möjligt? Nog kommer det att bli intressant att se vad fortsättningen på detta blir.

Annika J Hagström