Nygräddade ringsignaler
Bildmaterial
Ingo Schulze
Jim Rakete
Foto:
Mobilen. 13 historier på gammalt manér
Ingo Schulze
Översättning Svante Weyler
Weyler förlag
Utkommer i dag
Boken. Tredje person: det vill säga hon, han, ja dom där andra figurerna som man kan hålla på mer än armlängds avstånd i litterära gestaltningar, såpor, skvallerreportage är oftast inte mer än förenklade figurer i en tillrättalagd story. Den som berättar kan gömma sig bakom berättelsen. (För att nu inte tala om läsaren.)
Så kan det vara. Men det kan vara mycket bra. Tänk på Hemingways lakoniska isbergsprosa, typ: Dead, he said.
I sina 13 historier på gammalt manér, samlade under titeln Mobilen, gör Ingo Schulze ingenting för att osynliggöra berättaren. Han skriver i jagform, berättarjaget är inte sällan en framgångsrik författare på uppläsningsturnéer och litterära konferenser, i Kairo, New York, men också på estniska landsbygden etc. Det slingrande berättandet får mig att tänka på Christopher Isherwoods ”I am a camera”; här är kameran i ständig rörelse, långa obrutna skeenden fångas och åskådliggörs liksom i farten. Berättaren gör sig ingen större brådska. Man får en känsla av att ingen händelsekedja eller detalj är en fantasiprodukt. Det gäller också när berättarjaget är en markerat annorlunda karaktär. Schulzes språk bär fram en tät sinnesnärvaro.
Ett av jagen försöker, ordentligt berusad, lära ut ord till en språkhungrig, mycket liten flicka som kommer till honom med en bit apelsinskal som något kastat över staketet till sommarstugans trädgård: ”Ä det, är det?” Den vuxne och barnet upplever i ett laddat ögonblick existensens (och ordens) under. ”Mer finns inte att säga, kräv inga mer förklaringar. Vi fattade att undret finns.” Ett apelsinskal. Myror krypande på baksidan. Allt finns.
Ingo Schulze (född 1962) som i fjol fick Deutsche Buchpreis för denna bok är uppvuxen i Dresden under DDR-tiden. Ett återsken av socialiststaten finns till exempel i bakgrunden för ett av hans berättarjag som lämnat en karriär som fysiker och startat en kopieringsfirma med sin sambo som rent sexuellt är som skapad för honom, men han reserverar ”kärleken” för en förlorad, ganska kysk drömfigur; i grunden betyder kön och business mer än ideologi och romantiskt drömmeri.
Förläggaren Svante Weyler svarar också för den spänstiga och nyansrika översättningen. I den mån författaren berättar på gammalt manér gör han det, enkelt uttryckt, som ett jag till ett du, vilket kan låta naivt, men Schulze är en subtil och medveten författare, som här och där direkt och indirekt kommenterar sitt litterära värv. ”Hon ville veta varför så många författare tyckte att genitiv var något pretentiöst och inte använde det längre. Jag hade ingen bra förklaring till det, men tyckte mig notera det av henne använda adjektivet ’smakhotat’.”
Gammalt känns detta inte. Snarare helt nygräddat. ”Mobilen” bjuder på underhållande och tänkvärd språkkontakt med andra ”jag”.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus