Barnets blick på Förintelsen
Alla var inte mördare En barndom i Berlin
Michael Degen
Översättning Margareta Zetterström
Karneval förlag
”Koncentrationsläger” tänkte jag/…/”är läger där man lär sin koncentration”. Så tänkte den åttaårige pojken Michel Deegen när hans judiske far 1940 i Berlin fördes till Sachsenshausens koncentrationsläger och samma år avled av den behandling han fick där. 1943 tvingas hans mamma och han själv brådstörtat lämna huset; de packar och sliter bort Davidsstjärnan från sina rockar och promenerar helt sonika förbi militärerna när de börjar transportera bort invånarna i deras hus på lastbilar.
Michael Degen är en Tysklands mest framstående skådespelare, idag 76 år gammal, och hans berättelse av hur han och hans mamma klarade att i drygt två år befinna sig på flykt i Berlin utan att bli deporterade har i Tyskland blivit något av en modern klassiker sedan den kom ut 1999. Den har också filmatiserats 2006.
Vi har med tiden läst många högt läsvärda skildringar om Förintelsen, som Primo Levis ”Vad är en människa?” och Imre Kertesz’ ”Mannen utan öde”. Oftast utifrån offrets och de värst drabbades perspektiv. Att Alla var inte mördare har blivit så populär i Tyskland beror säkert på att här visar Degen hur två judar lyckas överleva tack vare vanliga tyskars solidaritet – somliga kommunister, andra socialdemokrater och ytterligare några opolitiska men klart tänkande människor.
De finner till och med en tillflykt hos en man som tvingats köra tågen med de utmärglade judarna till gaskammaren, vars son tvingas vara med i Hitler-Jugend och vars skuldkänslor är enorma; han sjukskriver sig från sitt smutsiga dagsverke och erbjuder Michael och hans mamma tak över huvudet. Gång efter annan finner de skydd i en kolonistuga, källare eller hål i marken när bomberna regnar.
Detta är alltså en bok som lindrar tyskarnas så kallade kollektiva skuld. Samtidigt är det förunderligt nog en både underhållande, närmast galghumoristisk och rafflande historia. Dessutom utomordentligt välskriven i Margareta Zetterströms mycket livfulla översättning. Allting är mycket konkret, gator, maträtter, luktsensationer, människors klädsel och uttryck. Michael Degen verkar mycket minnesgod och han skriver med barnets perspektiv, ett barn som verkar ta varje dag som en ny spännande utmaning i arbetet på att överlista nazisterna. Vardagen är en lektion i att vara streetsmart och totalt flexibel.
När ryska tanks slutligen rullar in i Berlin i maj 1945 måste ateisten Michael bevisa sin judiskhet genom at rabbla den judiska trosbekännelsen samt en kaddishbön.
Här finns ett antal minnesvärda karaktärer, inte minst den ryska emigranten Ludmila Dimitriev som arbetat vid hovet i S:t Petersburg och flytt kommunisterna – ständigt cool, med ett cigarettmunstycke i mungipan och ett glas vodka i handen. Hon avkräver lite sexuella tjänster av den trettonårige Michael, något han underkastar sig med både avsmak och jämnmod.
Slutligen tar sig Degen till Israel med hjälp av amerikanska trupper som försöker lära honom att hålla i vapen – vilket han givetvis vägrar, kriget har gjort honom till pacifist. Han letar efter sin utvandrade bror och hittar honom vid liv.
Läs alltså denna bok om ni vill ha en något annorlunda och vardagsnära krigsskildring.
Kommentarer
Artikeln har inga kommentarer ännu, bli först med att lämna en egen kommentar