Glimmande guld

Bruno K Öijer – svensk poesis egen naturkraft – utkommer i dag med ”Svart som silver”. Marie Pettersson finner en försoning bortom mörkret.

Boken. ”Man måste tänka sig Bruno K Öijer lycklig”, skriver Per Bäckström i sin avhandling om poeten Bruno K Öijer. Författarens förra bok, ”Dimman av Allt”, slutar kanske inte lyckligt men åtminstone i en stor vila. Dimman har lagt sig över tiden, minnena, dikten – över allt, det är mjukt som bomull, och det hårda ljuset har tonat ner:

allt sov

allt som funnits sov

ditt ansikte sov

en kvist sov

sov i en vas

Här finns en vilja till försoning, eller åtminstone vapenvila. ”Dimman av Allt” från 2001 fullbordade Öijers livsprojekt, den trilogi som startade 1990 med ”Medan giftet verkar” och fortsatte med ”Det förlorade ordet” 1995. Själv såg han det verkligen som ett avslut på diktargärningen. Tre vinklar av samma urscen och sedan var det bra. Tre böcker om förfall, den här tidens omutliga sätt att fräta sönder våra själar.

När jag såg Bruno K Öijer på Orionteatern (2002) kunde man höra en knappnål falla mellan dikterna. Han stod där, mässade på sin tillkonstlade performance-stil, det var ett sådant intensivt allvar att det närsomhelst riskerade att förvandlas till sin motsats. Men det gjorde aldrig det. Efteråt var jag tagen, skakad, sorgsen också för att det inte skulle komma någon mer diktsamling.

Nu är det sju år sedan ”Dimman av Allt” kom, och det blev alltså en uppföljare. Svart som silver anknyter på många sätt till de föregående böckerna och har gjort trilogin till en tetralogi. Det är samma format, samma typsnitt och konstnären Maya Eizin Öijers suggestiva svartgrå målning på omslaget.

Också bilderna känns hemtama, det här metafortunga språket som fått sin motpol i den strama, enkla formen, inga skiljetecken, inget experiment. Hela boken andas Trilogin. Diktjaget drar runt på samhällets bakgårdar, dricker gin och samtalar med döden. Han är ett barn som ser tomheten i de vuxnas ögon, han umgås med Keats och Shelley och utvärderar sitt liv, sin tillvaro, sin betydelse: ”vad har jag inombords / som är värt att bevaras till eftervärlden”. Han ser tecken på förfallet överallt: mord, strid, utbrott, okända sjukdomar. Samlingens mest pessimistiska dikt, ”Så få”, är en drapa över vår tids ytlighetskult, här råder ”en digerdöd av skvaller / och fånigt trams”, diktjaget är omgiven av ”uppsvällda / hjärndöda individer / som förnedrar sig själva”. Istället hyllas de anonyma och blygsamma:

det vackraste och mest värdefulla vi har

är dom som aldrig syns

aldrig hörs

verkar som om resten står i rampljuset

och hoppar rep tomma och meningslösa

Tågen, husen, blåklockorna, den som kan sin Öijer går inte vilse i den stora svarta ensamhet som så ofta breder ut sig över sidor där diktjaget ”bryter arm med mörkret” eller ropar ut sitt namn i ”den väldiga tystnaden”. Stengolven, regnen, barerna som strålar av "alkohol, kaffe och cigaretter". Drömmen har som alltid en stor betydelse, och i en av nyckeldikterna drömmer diktjaget att han ringer upp sig själv som barn. Modern lämnar över luren, men pojken som en gång var han vägrar att kommunicera:

jag måste ha avbrutit honom i leken

han verkade både upptagen och ointresserad

…

inget jag försökte berätta eller förklara

kunde hålla honom kvar

Barnets utsatthet men också dess oförstörda förmåga är ett av grundstråken i ”Svart som silver” och också det tar sin början i trilogins första bok där den symboltunga svarta barnvagn som barnet körs i anger tonen.

Stämningen är thrillerartad, i dikten ”Omgiven” ljuder huset av mystiska klaganden och i en annan, titellös dikt far diktjaget själv fram över hustaken, jagad av människorna och mörkret. Glödlampor tänds och släcks, färgsättningen pendlar mellan ljusblått, svart och silver, allt är ett stort allvar.

Det är svårt att inte gilla "Svart som silver". Den här brinnande ilskan över sakernas tillstånd, jag känner att jag behöver den, och kanske är det just för att han tillfredsställer vårt behov av allvar som Bruno K Öijer är så populär? För att han verkligen verkar mena det han skriver. Ändå kan jag sakna den där lamslående svärtan i dikter som ”Skisser till ett av dödens tal” ur ”Medan giftet verkar” eller den sköra undergångsstämningen i ”Allt låg samlat” ur ”Det förlorade ordet".

Men det finns andra stråk i boken. De handlar om försoning och kärlek. Tvåsamheten tar större plats än vanligt, vanligheten får också rum – den serena stämningen från "Dimman av Allt" är utbytt mot en som tillåter referenser till filmer, städer och leksaker. Och kan man inte till och med skymta en lätt självironi? Åtminstone i slutdikten där de olika roller som Bruno K Öijer fått anta i människors medvetanden ställs mot varandra. Än är han en liten pojke som "byggde ett korthus av regn", än en schaman eller bara en gammal man som går "uppklädd i skogen i svart kostym". Vissa ger honom jesusstatus, andra avfärdar honom som en opålitlig pundare. Bruno K Öijer själv är naturligtvis inte oskyldig till mytbildningen, med i bilden finns till exempel den legendariska scenen där han växlar in sitt bonnierstipendium till enkronor och delar ut dem på t-banan i Stockholm. Sista ordet ges åt en tonårsflicka som tolkar hela hans diktargärning i kärlekens ljus:

han har bara skrivit en enda dikt

och den handlar om förlorad kärlek

Tänker jag mig Bruno K Öijer lycklig? Jo, det gör jag nog, lycklig som ett tåg som ”lyfter från rälsen / och närmar sig himlen”, som en som medvetet stannat kvar i skuggan, i det mörker som glimmar som guld. Och redan i samlingens första dikt finns faktiskt lyckan, som en känsla av lugn som sakta kryper sig inpå diktjaget. Det är en särskild öijersk lycka som stammar ur vissheten om den egna självständigheten.

ni kan fortsätta

ni kan fortsätta att bygga er tron

han kommer aldrig att sitta där

aldrig

Så talar den som på en gång lyckas med bedriften att vara cynisk, poetisk och folkkär.

Marie Pettersson mariepoesi@gmail.com