Över avgrunden
Nobelpristagaren Imre Kertész vänder tillbaka till Budapest efter kriget i sin nya bok och får Mats Kolmisoppi att känna svindel inför språkets självrannsakan.
Bildmaterial
Den engelska flaggan
Imre Kertész
Översättning Ervin Rosenberg
Weyler
Boken. "Den engelska flaggan" är en förtätad, kort och gåtfull skrift, ofattbart skickligt översatt av Ervin Rosenberg. Översättaren har tråcklat sig in i och genom Imre Kertész svårforcerade meningsbyggnader och lyckas förmedla en andlös prosa som skapar upplevelser av brist och förlust och svårigheten att komma fram till berättelsens kärna. Den eventuella kärnan beror nämligen på förborgade premisser som måste upp i ljuset före den utlovade berättelsen kan ta sin början – ja, man skulle nästan kunna säga att det rör sig om en berättelse som pågår under tiden man väntar på den utlovade berättelsen.
För om Kertész ska kunna berätta anekdoten om den engelska flaggan måste han först börja med att beskriva det jag som han en gång var – liksom den värld som detta jag rörde sig i.
Budapest efter kriget. Kertész arbetar på en redaktion, han har skaffat sig en identitet som journalist, från redaktionen försvinner den "koryfé" som satts att undervisa de unga journalisterna om filosofi, han hämtas av en svart bil och återses inte mer. Det vore fel att tala om en tid mellan katastroferna, mellan förintelsen och det totalitära förtryck som rådde både före och efter Ungernrevolten 1956. Kertész yngre – i viss mån försvunna och svårgripbara jag – rör sig i en stad och värld i ständigt undantagstillstånd, det är en tillvaro utan utrymme för föreställningar om rättvisa eller moral, vinnarna dikterar villkoren, människor förs bort, interneras på grund av de vanliga skälen, "det vill säga utan något skäl alls".
Frågan kan till exempel formuleras så här: går det att överbrygga den till synes oöverstigliga avgrunden som sträcker sig mellan den intensiva verklighet som den unge Kertész finner i litteraturen och konsten, särskilt i Tomas Manns essä om Goethe och Tolstoj och i Wagners "Valkyrian" – och den lika intensiva och brutala verkligheten som pågår runtomkring honom, med arresteringar, interneringar, avrättningar och revolter? Det är en fråga som den äldre författaren, han som uppmanats att berätta anekdoten om den engelska flaggan, formulerar åt sitt yngre jag. Denne tycks besvara frågan jakande, för när studenterna demonstrerar på gatorna utanför, upplever Kertész det som om händelserna faktiskt rättfärdigar hans eget allt större intresse för Manns essä.
På ett plan handlar "Den engelska flaggan" alltså om hur en ung journalist hittar fram till konsten, trots det äldre jagets koketta och/eller komplicerade påstående att han själv inte är det minsta intresserad av litteratur. Men eftersom Kertész med sitt språk bedriver en så skoningslös självrannsakan ställs också en annan, besläktad, men kanske viktigare fråga om möjligheten att överbrygga avståndet mellan den verklighet som anekdoten om den engelska flaggan hör hemma i och den som hans unga lyssnare befinner sig i. Liksom mellan hans yngre och äldre jag.
Det svar författaren ger är komplext och svårbegripligt; och blir kanske just därför ett alldeles glasklart nej. Men han säger samtidigt att oron över att historien ska hamna i glömska, att detaljerna ska blekna bort när generationerna avlöser varandra, är obefogad. Bortom anekdoterna är alla historier en och samma, och dessa är i själva verket skräckhistorier: "Historien själv [har] sedan länge inte varit något annat än en Skräckhistoria". Det är en hållning som är allt annat än betryggande eller katharsisk. Och kanske just därför den enda hållning som på allvar kan bjuda motstånd mot en kulturindustri som skriker efter underhållande berättelser om mänskligt lidande.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus