Svenska skamfläckar
Också Sverige har sysslat med att låsa in människor i läger utan rättslig prövning. Vilka de var berodde på hur krigets vindar blåste.
Bildmaterial
Svenska koncentrationsläger i tredje rikets skugga
Tobias Berglund och Niclas Sennerteg
Natur & Kultur
BOKEN. Blågul taggtråd över en svartvit bild på en mager tysk koncentrationslägerfånge. Och så den bombastiska titeln. Det fläskas på rejält i anslaget här. Den sensationssugna tonen är onödig. Det var illa nog ändå. Vi talar om ännu en förbisedd svensk skamfläck under andra världskriget: interneringen av fångar i slutna utlänningsläger, den svenska statens frihetsberövande av utlänningar utan bevisning, utan möjlighet till en rättslig prövning. Tobias Berglund började studera dessa läger redan i sin magisteruppsats på Uppsala universitet. Här har han hjälp av journalisten/författaren Niclas Sennerteg.
Deras text är stilistiskt torftig på gränsen till naiv i sina försök till en mer litterär gestaltning, men som helhet fungerar den ändå som en skaplig, översiktlig skildring av hur Sverige kröker rygg för att hålla kriget på avstånd.
Den första människa vi möter är en tysk socialdemokratisk korvgubbe i Helsingborg. Ett par kommunistvänliga och nazikritiska kommentarer inför kunder räcker. Han anges och beslutet tas den 17 juni 1940 av Socialstyrelsen. Korvgubben skickas till lägret i Långmora i Dalarna. Först tre år senare blir han en fri man.
Frihetsberövandena behövde fram till hösten 1943 inte motiveras och kunde inte överklagas. Totalt under kriget var 3000 människor internerade i tolv olika läger. Vilka de var berodde på hur krigets vindar blåste, berättar Berglund och Sennerteg. I början av kriget internerades mest tyskspråkiga kommunister och antinazister, däribland socialdemokrater, syndikalister och pacifister. Från 1944 började tyskarna få stryk och då internerades istället nazister och kollaboratörer, men även tyska desertörer.
Högste ansvarig var socialminister Gustav Möller, därefter Tage Erlander, statssekreterare. Båda var väl insatta i vad som pågick. Redan 1942 skrev Utlänningsnämnden till socialminister Gustav Möller om att man hyste ”betänkligheter” mot att ”förfarandet saknar de garantier för den enskildes rättsskydd, som i vårt land allmänt ansetts utgöra förutsättningar för ingripanden av detta slag”.
I Sennertegs och Berglunds ögon var det svenska syftet med lägren att reducera det militära hotet från först Tyskland och sedan Sovjet. Signalen: era fiender är våra fiender. Erlander var aktivt inblandad, men är fåordig eller skönmålande om ämnet i sina dagböcker.
Mest skrämmande är kanske kvinnolägret i Tjörnarp nära Höör. Efter att ha haft en affär med en polack grips den schlesiska kvinnan ”P” av nazipolis för umgänge med en man av ”mindervärdig ras”. Hon skickas till Auschwitz, där hon torteras och drabbas av en lungsjukdom. Den 19 april kommer ”P” till Sverige med de vita bussarna, efter fem år i Auschwitz, Ravensbrück och Bergen-Belsen. Efter karantän i Malmö överförs hon till ett flyktingläger, varifrån hon rymmer. Hon förs då till kvinnolägret i Tjörnarp nära Höör, ett läger inhägnat av taggtråd och vaktat av fyra beväpnade vaktkonstaplar med en vakthund.
I hennes dossier beskrivs hon av en brutalt oförstående lägerpersonal som ”slarvig, smutsig och ohörsam”. Totalt hölls 57 kvinnor internerade i skånska Tjörnarp. Lägret stängdes med en dags varsel den 27 juni 1946. Taggtråden såldes snabbt till en bonde.
Termen ”koncentrationsläger” kan härledas till spanska läger på Kuba 1895. Engelsmännen skapade under boerkriget liknande läger i Sydafrika och sitt tyska namn fick de i Tyska Sydvästafrika (Namibia) när tyskarna började fängsla hererofolket.
Författarna medger att termen - sedan de nazistiska lägren gett den en ännu mer helvetisk innebörd – nu är ”mycket problematisk”. De svenska lägren var långt ifrån den dödsfabrik som nästan varje nutida människa läser in i ordet ”koncentrationsläger” (en åverkan på belysningen i ett svenskt läger föranledde ledningen att dra in allt kaffe och radiolyssnande under en vecka). Medvetna om detta väljer Berglund och Sennerteg att skriva ”slutna utlänningsläger” genom hela boken. Att de stoppar in ”koncentrationsläger” i titeln är en lam eftergift åt förlaget. En eftergift som inte gagnar deras angelägna historia. Som sagt: det var illa nog ändå.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus