Pittstim. Pissbomber, skogsporr och kärlek
Bildmaterial
Inti Chavez Perez och Zanyar Adami är redaktörer för Pittstim. Linda forsell
Pittstim. Pissbomber, skogsporr och kärlek
Inti Chavez Perez och Zanyar Adami (red.)
W&W
Boken. När män skriver med budskap i blick om manlighetens begär och besvär, får det ofta ett drag av skryt. För att ångra att man knullat runt och svikit måste man ju ha gjort just det, och frestelsen att framställa de egna felstegen i en luttrad machismo-dager kan bli överväldigande. Genom eftertankens softade lins blir man lätt den fine killen som bär sina sår och insikter som en medalj på kavajslaget. Det kan dessutom bli olidligt politiskt korrekt och programmatiskt – bakom en tillkämpat frispråkig och ”rak” jargong.
Antologin Pittstim. Pissbomber, skogsporr och kärlek – skriven av ett gäng grabbar mestadels födda i början av åttiotalet och verksamma i mediebranschen – dras delvis med dessa problem. Några bidrag om lockelserna i det kriminella livet och om våld är mer romantiserande än problematiserande. I sitt förord beskriver redaktörerna, Inti Chavez Perez och Zanyar Adami, hur de förgäves försökt förmå någon heterokille att skriva om homofobi istället för om våld utan att lyckas (till slut blev det Adami själv som fick ta på sig uppdraget). Trots anslaget av uppriktighet kring ämnen som sex och osäkerhetskänslor, är det tydligen svårt att närma sig ambivalensen kring den egna sexuella identiteten och beröringsskräcken inför den homosexuelle.
De flesta texterna i boken går tillbaka till högstadie- eller gymnasietiden. Axel Gordh Humlesjö minns den brutala kamratfostran under sina år i pojkhockeylaget och Andrev Bergström lättar sitt hjärta om hur han och kompisarna blev besatta av porr – i den forntid då internetporren ännu inte svämmat över oss – och tokrunkade sig genom några pojkår. Ett genomgående mönster är att berättaren så småningom känt sig allt mer obekväm i den manlighetsroll han skolats in i. Nu – som vuxen man – har han kommit till insikt och kan med uppriktigheten som en dragen lans blotta sitt förflutnas dunkla vrår. Det är som två personligheter, före och efter uppvaknandet, som inte har så mycket med varandra att göra. Det ”lyckliga” slutet känns ibland påklistrat, som om en komplicerande pusselbit saknas eller redigerats bort.
Ett undantag är Andreas Gustavsson, som skriver om sitt – den vuxne mannens – destruktiva och skamfyllda beteende i kärleksrelationer. Det är ett bristtillstånd, en önskan om och samtidigt en oförmåga till närhet, vars ursprung kan spåras bakåt i tiden. Här finns ett djup som de flesta texterna saknar. Ett annat undantag är Dan Blombergs bidrag ”Roppmonstret och jag”, som handlar om våldet på gatan. Blomberg vågar komma ihåg adrenalinkicken när den laddade stämningen utanför krogen exploderar i ett kristallklart ögonblick av våld, och den njutningsfyllda känslan efteråt av att ha stått upp för sig själv. Det är samlingens mest kontroversiella text, långt från den politiskt korrekta linje som tar avstånd från skolgårdarnas och omklädningsrummens våldsförhärligande tal och handlingar, och den som utan pekpinnar ställer de viktigaste frågorna till läsaren: var står du själv? Vad är det som gör de föreställningar om heder, mod och ära vilka följer så många män genom livet så livskraftiga?
Trots alla förbehåll uppfattar jag ”Pittstim” som ett försök att bidra med personliga bitar till det svårlagda manlighetspusslet. Det ärliga uppsåtet och uppriktigheten överskuggar trots allt de grabbiga choserna och de chict ångestfyllda manéren. Kalle Berggren har läst Valerie Solanas SCUM-manifest och uppmanar i ”Skitsammankomst” sig själv och alla män att, enligt Solanas förslag, samlas och börja prata om just våra bristtillstånd och sexistiska beteenden. ”Även om jag nuförtiden kallar mig feminist /…/ betyder inte det att jag själv på något sätt står fri från vår kulturs manlighet”, skriver Berggren. ”Som jag ser det handlar feminism om frigörelse även för oss killar: vi kan befria oss från den manlighet som lärt oss rätten att ta sig friheter.”
”Pittstim” har en tydlig önskeadressat – man ser framför sig en kille i nian som får en aha-upplevelse genom att få diskutera boken i skolans sex- och samlevnadsundervisning. En önskan vore att den också hittar fram till de vuxna som möter unga män i deras vardag. Flera av författarna, bland annat Gustaf Fridolin som skriver om slagsmålen mellan rasister och antirasister i Bjärnum, nämner att lärare och andra hade överseende med våld och trakasserier. Kanske enligt den bekväma devisen om att pojkar är pojkar. Vilket de så klart kommer att vara så länge ingen visar på alternativ.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus