F-ordet. Mot en ny feminism
Boken. För ungefär ett år sedan utkom antologin ”Könskrig”, av Elin Alvemark och Tove Leffler (red). I boken ville författarna visa hur sexismen verkar i dag och vilka könsbestämda gränser vi alla tvingas förhålla oss till. I Svenska Dagbladet tillägnades boken en saftig drapa författad av Petra Östergren, feministisk debattör. Enligt henne var ”Könskrig” ytlig, okunnig och ensidig. Det är kritik som Petra Östergren regelmässigt levererar gentemot svenska feminister. Hon har länge gjort sig känd som motvalls-kärringen i feministströmmen, inte minst sedan hon i ”Porr, horor och feminister” undersökte prostituerades positiva erfarenheter och ifrågasatte svenska feministers arbete för kriminalisering av sexköp.
Som för att visa var skåpet ska stå presenterar hon nu själv en antologi betitlad F-ordet Mot en ny feminism. Av förordet framgår att Petra Östergren avsett att ”lyfta fram några av de smarta och spännande feministiska tankar som faktiskt finns”. Men så värst smart och spännande blir det inte. Det är en brokig skara som satts samman och det är svårt att se vad den sammanhållande tråden ska anses vara. Av titeln och Östergrens tidigare arbete att döma skulle man kunna tro att det är en uppgörelse med feminismen. En parallell drar man direkt till ”L-ordet” i vilken Tiina Rosenberg häromåret gjorde upp med feministernas oförmåga att inkludera lesbiska i sitt frigörelseprojekt. Men någon sådan uppgörelse finns inte här. Istället rör det sig om disparata tankar som i stort kan indelas i tre grupper.
De biografiska avsnitten är starkast och svårast att värja sig från. Journalisten Anna Svensson och prästen och forskaren Lars Gårdfeldt förmedlar båda hur deras erfarenheter passar dåligt i den färdiga mallen för hur ett brottsoffer tillåts vara. Måste ett våldtäktsoffer alltid känna sig förstörd och förbrukad och måste offret vara en hon? Transpersonen XX berättar om sökandet efter en självklar plats bland alla andra. Vad är det för rädslor som väcks hos omgivningen när könet är ambivalent?
Den andra gruppen består av tematiska diskussioner om bland annat mode, polygami, prostitution och femme-positionen (ett förhållningssätt där kvinnlig sensualism används som strategi för frigörelse). Här finns antologins svagaste bidrag. Inget nytt presenteras och vi är väldigt långt från den brandfackla som antologins titel antyder.
Mittemellan grupp ett och två finns också ett par maskulinitetstexter. Är man intresserad av sådana är det en bättre idé att skaffa ”Pittstim” av Inti Chavez Perez och Zanyar Adami (red). Här får man dock en del information av närmast anekdotiskt intresse, som att det är grafikerna som lyckas bäst bland sina kvinnliga kollegor på tidningarnas personalfester. Allra sämst på att få till det är ekonomi- och kulturjournalisterna. Kul, men ingen samhällsomstörtande information precis.
Men trots allt är dessa texter klart feministiska, vilket man inte kan säga om antologins tredje grupp. Här försöker Maria Abrahamsson slå knut på sig själv för att göra frågan om nämndemännens vara eller inte vara till en kvinnofråga. Med tanke på Svenska Dagbladets ledarskribents väl belagda tveksamhet gentemot genusstudier är det fråga om stor ironi.
Don Kulick, socialantropolog, medverkar med en märklig essä om kommersiell djurporr, ett fenomen som han menar ”både kräver och förlänger de feministiska perspektiven”. Jag kan verkligen inte förstå på vilket sätt. Kulick berättar att denna pornografi produceras i Brasilien och i Öststaterna och tillskriver de brasilianska kvinnorna starkare subjektsposition eftersom de uttrycker njutning helt i enlighet med porrens genre och talar till djuren på samma sätt som det talas till mannen i en vanlig sexfilm, medan de östeuropeiska kvinnorna är stela, tysta och uppvisar tydliga spår av yttre våld. Han framhåller också att filmerna fokuserar på kvinnlig njutning på ett sätt som annars endast förekommer i flatporr. Jag känner faktiskt fysiskt obehag av att läsa Kulicks text och det beror inte enbart på tortyrskildringarna utan också på att författaren så helt tycks negligera för vilket blick och för vilket syfte som filmerna görs. Det är en ansats som är såväl nonchalant som arrogant.
Sammantaget – ”F-ordet” är ingen spännande eller utmanade uppgörelse. De flesta ämnen behandlas bättre i andra sammanhang. Av pressinformation framgår att boken är avsedd att provocera och vässa udden på det offentliga samtalet. Men antologin lämnar mig, bortsett från Kulicks artikel, tämligen likgiltig. Hans artikel gör mig å andra sidan förbannad. Så till slut – Vassego, Petra Östergren, ett noll till dig. Men jag undrar om inte detta är en seger du hade varit bättre utan.
Lotta Wendel är jurist och forskar i offentlig rätt. Hon inleder idag sin medverkan på kultursidan
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus