Den tredje vägens estetik

I dag inleder Carl Johan De Geer sin medverkan på hd.se/kultur. Vi bad vi honom att läsa Bodil Mårtenssons – Helsingborgs egen deckardrottning – senaste roman ”Rebeccas blod”.

Boken. Kulturprodukter delas ofta in i kategorierna finkultur och populärkultur.

Populärkultur kan definieras som en form av kultur som riktar sig till den breda allmänheten. Ta Fredriksdalsteatern som exempel. Finkultur riktar sig till kännare. Ta Tjechov som exempel.

Något som ofta dyker upp när det gäller kulturprodukter, till exempel en teaterpjäs, en bok, en film, en balett, ett konstverk eller ett musikstycke – är frågan:

Är den bra eller är den dålig?

För mig är det väldigt frestande att säga: dessa begrepp är likvärdiga. Bra och dåligt är samma sak. Skämt och allvar är också samma sak. Jag säger: mina vänner, låt oss välja en tredje väg. Låt oss släppa de antikverade definitionerna bra eller dålig, populär eller fin.

Låt oss i stället säga: denna kulturprodukt går att ta del av. Den går att roas av. Den går att lära sig något av. Fredriksdal eller Tjechov. Kalle Anka eller Bodil Mårtensson.

Själv får jag ofta frågan: hur kan jag vid 70 års ålder roas av veckotidningen Kalle Anka & Co? En tidning med tecknade djurfabler. De som ställer frågan har förstås inte läst tidningen i vuxen ålder. De vet bara att det är en tidning där dramaturgin är så simpel att alla repliker avslutas med utropstecken eller frågetecken. Ett sådant språk är smaklöst, säger många.

Och jag säger: välj den tredje vägens estetik. Smaklöst och smakfullt är meningslösa begrepp. Påminner mig om existensen av kultursidornas kritiker, dessa tidsbundna individer.

De har historiskt sett ofta haft fel. När August Strindberg ställde ut målningar, till exempel, skrev en kritiker:

”Är detta ett nytt sätt att måla en lagårdsdörr, eller har han hängt ut sina smutsiga lakan på tork?”

Och 1945 refuserade Bonniers förlag Astrid Lindgrens manuskript till Pippi Långstrump.

Förläggarna kunde opponera sig mot Pippi för att hon är olydig. Utropstecken, frågetecken, språkpoliserna kan opponera sig mot Kalle Anka. Jag upprepar: välj den tredje vägens estetik.

På helsingborgsförfattaren Bodil Mårtenssons hemsida hittar jag följande dialog, illustrerad av ett foto av Mårtensson i duschen. Den avhandlar den dag då Mårtensson får en vision i badrummet. Helsingborgspolisen Joakim Hill är född:

”
Nå, hur blir det?
”
undrade Hill bryskt.

”
Men varför skulle jag egentligen göra det här?
”
ville jag veta.

”
För att det finns folk därute – läsare – som vill veta sanningen!
”

Tusan! Vad skulle jag göra? Jag behövde det här lika mycket som en Bondbrud behövde bråck i bikinilinjen!

Jag hade ju redan häcken full med min historiska romansvit, mina acrylmålningar och min kära mammaroll – så vad skulle jag egentligen göra?

Tända en cig och coola ner mig? Nej, varför det – jag rökte ju inte!

Bodil Mårtensson är ett fenomen i sig. Helsingborgs egen deckardrottning. Den nya boken, Rebeccas blod, innehåller som alltid mycket som kan kallas lokalfärg. För undertecknad, som bara besöker staden någon gång om året, för att besöka Dunkers Kulturhus, Helsingborgs Stadsteater eller Fredriksdalsteatern, ger Mårtenssons böcker en känsla av närvaro. Utan dessa böcker skulle jag inte veta att det byggts ett nytt polishus från vars fönster poliserna kan se Helsingborgs Dagblads redaktionshus.

Dramaturgi, förklarade en brittisk filmvetare för mig under Filmfestivalen i norska Grimstad 2004, kan sammanfattas så här: ”the struggle to make the right decision.”

Jag tänker på detta när jag läser Mårtenssons ”Rebeccas Blod”, den senaste Hill-deckaren:

Vid Tågaborg hade han tvekat. Skulle han gena ner över Kopparmöllegatan eller inte?

Nej, Kopparmöllegatan kunde han ta en annan dag, hade han tänkt och målmedvetet fortsatt Hälsovägen ner mellan den mäktiga klyftan vid Landborgen.

Han hade bländats av rhododendronbuskarnas intensiva grönska, och djupt beklagat att det inte var i maj han tagit beslutet om denna ovanliga fotvandring. B
l
omsterprakten då var andlöst vacker. Alla färger, alla former – vitt, gult, rött och lila. Precis lika omväxlande som staden Helsingborg själv. Staden som var byggd på ljus, syre och vibrerande spänning.

Bodil Mårtensson har väl uttänkta intriger, ingående skildringar av Helsingborg, dialoger som inte skulle duga i en filmatisering och en meningsbyggnad som påminner om tyska språket. Detta kan vara en listig förberedelse för det som ska ske, nämligen en förvandling till ”Superspannender krimi” genom översättning till tyska.

Mårtensson är populär i Tyskland, inte minst bland poliser. Tyska poliser besöker ibland Helsingborg för att betyga Mårtensson sin respekt. Om hennes polis Joakim Hill kan sägas: han är hederlig. Han är plikttrogen. Han sätter jobbet främst. Han saknar det dynamiska samspel mellan goda och dåliga egenskaper som brukar vara standard i varje kriminalroman. Hill är enbart god – och därmed tråkig. Han känner starkt med brottsoffren, så kallad empati. Han är så opersonlig att man har inte riktigt klart för sig vem han är. Ett intelligent trick för att varje läsare, även varje tysk polis, ska kunna identifiera sig med honom.

Mickey Spillane, på sin tid en av världens mest lästa författare, har berättat att han byggde upp sin hjälte Mike Hammer på det sättet; utan att beskriva utseendet, för läsarens identifikationsmöjlighet.

Spillanes böcker gavs i Sverige ut i den så kallade Manhattan-serien och såldes i Pressbyråns kiosker. Böckerna kallades därför kioskböcker och kan sägas vara essensen av äldre populärkultur. Jag älskar dessa böcker och har en stor samling av dem. Man kan säga att jag samlar på hårda metaforer, i stil med:

”Jag var precis lika lugn som som en gammal fröken, som plötsligt upptäckt att det ligger en karl under hennes säng.”

”…ögon som spetsarna på ett par ispikar och en käft som en björnsax.”

”…röt en röst, som kom mig att tänka på släggslag mot ett järnstäd.”

”…frågade han med en röst som man hade kunnat skära stålplåt med.”

Och när jag läser Mårtensson känner jag mig hemma. Hill-deckarna påminner om de kioskböcker som jag djupt saknar. Jag kan fortsätta att samla pärlor och njuta:

”Rebecca stirrade vettskrämd på revolvern som Johnny räckte henne. Och hon kände det som om hon hade mindre chans än en snöboll i helvetet att klara sig.”

”Eftersom det smått redan börjat testköras var nyhetsfloden inifrån torrare än ett vattenhål i Kalahari under torkperioden.”

Om Manhattanböckernas metaforer är rotade i en epok av grov metallindustri är Mårtenssons mera släkt med klimatiska mardrömmar.

Det är inte lätt att undvika begreppen ”bra” och ”dåligt”. Orden är ofta nära att uttalas, det vet ni alla. Men jag stålsätter mig Jag vill inte betygsätta. Jag kräver inte konstnärlighet för att uppleva.

Jag tycker om att läsa ”mångdubbelt”, det vill säga att ha en kioskbok av James Hadley Chase i badrummet, en novellsamling av Anton Tjechov invid sängen, ett nummer av Kalle Anka vid kaffebordet i min arbetslokal och en deckare av Bodil Mårtensson att ta fram på tåget. Och jag är nöjd med denna cirkulation mellan kulturgrenarna. Att säga att den ena sorten är bättre eller sämre än den andra är inte meningsfullt. För mig är det mer en fråga om vad som harmonierar med en plats. Det finns så många platser att läsa på. Det behövs alla sorters läsning på alla dessa platser.

Men det är klart – den extraordinära dimensionen hos Carl Barks kan inte underskattas. Barks var den tecknare som gjorde Kalle Anka till en så mångfacetterad figur. När jag såg Barks på Bokmässan i Göteborg i början av 90-talet, ja då svindlade tanken. En av 1900-talets störste skildrare och han levde under hela detta sekel – minus ett år.

På ett liknande sätt kan vi bedöma den flod av kriminallitteratur som forsar fram genom bokhandlarnas och våra egna hyllor. Det är här vi har samtidsskildringen. Härifrån har vi våra kunskaper om USA, England, Skottland, Frankrike, Italien, Australien och till med Kina (Jag tänker på Qiu Xiaolongs böcker om kommissarie Chen).

Genom att låta de ibland något invecklade kriminalgåtorna tillåta oss att komma närmare döden, en dag i taget, utan att verkligen dö, vi skjuter ju upp det hemska som händer innanför pärmarna och kan känna oss lättade, på tåget, i bussen, i soffan… en dag till ska vi leva, och ytterligare en… många… det är en berusande känsla. Bra eller dåligt. Bra och dåligt är samma sak. Det är den tredje vägens estetik.

Carl Johan De Geer