Röster i Malmönatten

Fredrik Ekelunds nya bok ”M/S Tiden” går på tvärs mot alla förhärskande litterära moden. Crister Enander läser en roman som böljar fram och tillbaka, men som alltid hittar rätt kurs igen.

Boken. Septembersolen värmer. Luften är hög. Bordet är dukat, ölen välkyld och brännvinsflaskorna fryser sig immiga tillsammans med snapsglasen. Kocken – som konstigt nog kallas just ”Kocken” – härjar i köket med sin berömda svarta gryta där grisfötterna spretar vilt. Brantevikssillen är redan inlagd, pepparkornen stirrar fram mellan lökringarna och de grå sillbitarna. Det tycks bli en av de där dagarna och kvällarna som alltid kommer att leva kvar i minnet.

Gästerna har ännu inte anlänt. Det är för tidigt. Vid det dukade bordet ute på balkongen sitter författaren Fredrik Ekelund och spanar ut över sin stad med kikare. Det är en dag som gjord för nostalgi. Det är en dag som gjord för sammanfattningar och rappt munhuggeri om gamla vänner och arbetskamrater, de heliga originalen och söndersupna skepnaderna, de många förtidigt döda och om alla som trots allt lyckats stå raka i ryggen och bevara självrespekten hur hårt det än har blåst. Det gamla stuvargänget från hamnen ska samlas. Det har denna dag hunnit gå tjugotre år sedan Fredrik Ekelund lämnade hamnen för sista gången och gav ut debutromanen ”Stuv Malmö, kom!”.

Överblick, som sagt. Svunna ögonblick tar eld ännu en gång, flammar upp och ger en stunds värme. Men sorg och vemod ligger lika nära, åtminstone senare när samtalet väl börjar bölja fram och tillbaka däruppe på balkongen, uppe hos Ekelund, alltmedan septembernatten sveper in de gamla stuvarkompisarna i sitt silkesvarma hölje och suparna sitter där de ska.

M/S Tiden heter Fredrik Ekelunds nya roman. Dess ramberättelse inskränker sig till just den här kvällen och natten, till denna middag i gamla kompisars krets. Där på balkongen sitter snart gängets nestor Stravinskij, agitatorn Kjell-Eriks, Kocken, författaren själv, sjukpensionären Jins Visslare, den politiskt skolade Norrköping, Fjorton och Donald. Men inom den till synes snäva berättarramen ryms tamejtusan en hel värld.

Fredrik Ekelund skriver ett språk som kränger och krumbuktar, som krossar och kräver, som krånglar till det enkla och förklarar det svåra och som på klassiskt vis förför läsaren bortom vett och sans, som invaggar oss som hjälplöst kryper fram där över de svarta raderna i falsk trygghet och som sedan slår igen sanningens lock med en bedövande smäll. Han berättar. Han gestaltar. Han föreläser. Han minns och återupplever flydda dagar, dramatiska stunder, händelselösa döda dagar utan annat innehåll än själens egen svärta. Han andas stundtals stillsamt fram orden, som en viskning – som slinter tungan och berättaren undslipper sig en sedan länge förtigen hemlighet – för att i nästa stund skrika ut dem högt på Möllevångstorget.

”M/S Tiden” är en omöjlig bok. Det är en bastard av värsta slag. Dess smutsiga estetik. Dess orimliga anspråk, dess monomana megalomani. Den är något av en gerillaattack, en desperat återupprättelse av förlorade värden och minnen. Den har karaktären av ett alltmer drucket samtal däruppe på Ekelunds balkong. Dessa röster i natten har likväl en tendens att samlas och bilda en modern malmöitisk motsvarighet till det antika dramats kör. Dagens Malmö eller Antikens Aten – avståndet är kanske inte så långt som vi tror.

Här berättar Fredrik Ekelund om hur det var att lyssna på Michel Foucault i Paris, om tiden kring sin romandebut, om de många stuvare som dött, som supit sig sönder och samman, som stupat på sin post, om oförglömliga schackpartier och fotbollsdribblande författare, kamrat Lenins knäckta ägg och Karl Marx envisa kamp, om sega snedseglare och rakryggade arbetare, om förluster och oförrätter, om heder och svek, om en rätt blöt middag i Paris då han efter att ha varit och lyssnat på dekonstruktionens Derrida ska träffa Jan Myrdal och Gun Kessle och han mellan de goda vinerna tvingas se hur hans Mästare trillar ner från den piedestal Ekelund själv snickrat samman, han berättar om Voltaires upplysningsfilosofi – en man ur överklassen som stred för de många. Här berättas om hamnstrejken 1980 i Malmö då polisen drev bort stuvarna från deras arbetsplats. Om de många självmorden och dödsolyckorna i hamnen.

Det böljar fram och tillbaka. Däri är det kanske heller inte så olikt ett energiskt samspråkande när brännvinsflaskorna tömts och alla vill berätta sin historia även om ingen riktigt klarar av att lyssna koncentrerat.

Ett återkommande sidospår berättar om den nästan bortglömde författaren Gösta Larsson, född i Malmö 1898, uppvuxen på fattigdomens Hagagata, avliden för egen hand 1955, gasade ihjäl sig – precis som Stig Dagerman året före – i ett garage i Waterford, Connecticut. Det märkliga med Gösta Larsson är inte enbart hans järnhårda strävan att bli en arbetarnas författare, utan att han under emigrationen lärde sig att skriva en utmärkt engelska. Hans framgångar ”över där” var avsevärt större än vad översättningarna av romanerna rönte här i hans gamla hemland.

Ekelund ser det som ett ansvar, en plikt: ”Att jag som författare måste lyfta fram Gösta Larsson ur det mörker han sänkts ned i.” Det lyckas han med samtidigt som detta udda levnadsöde på ett självklart sätt blir en del av den historik som Ekelund skriver över Malmös arbetarklass.

”M/S Tiden” är ingen traditionell proletärroman. Den skiljer sig mycket från debutromanen och ”Taxi sju-två bland drömmare och dårar”. Den är överhuvudtaget ingen vanlig roman. Medvetet är dess estetik oren, en smutsig text utspottad i de fina salongerna. Allt skär sig. Allt ska rivas. Allt ska förklaras och bli som nytt igen. Den är skriven på tvärs mot alla förhärskande litterära moden, här respekteras inga PK-förbud, heliga kor är till för att slaktas och kyrkorna finns där enbart för att svära i.

Det är säkerligen ingen tillfällighet att Fredrik Ekelund sjunger en äresång till den store upplysningsförfattaren Denis Diderot. ”M/S Tiden” har mycket gemensamt med Diderots romaner ”Jakob fatalisten” och ”Rameaus brorson” och hyllandet av improvisationens konst. Hyllandet av en estetik som kräver allt – samtidigt: realism, fantasi, naturalism, drömmar, grym verklighet, smeksamma minnen och framtidshopp.

”M/S Tiden” är myllrande rik, infallsfull, fantasiladdad och faktaspäckad. Jag kan inte se den annat än som ett försök att skriva världen hel. Sprickorna har länge kluvit författaren, spräckt det kärl som ska rymma såväl människan som synen på omvärlden. Fredrik Ekelund, läkarsonen som ramlade klassresan rakt neråt; hamnsjåaren som sedan hävt sig uppåt i klassernas motsatsspel med pennans hjälp. Allt spricker sönder. Växer sakta samman som fontanellen på ett spädbarn, bara för att rämna ännu en gång i nederlagens bittra tidevarv.

Men nu, just här i denna roman, just denna svarta septembernatt, ska allt bli helt igen. Läka samman. Samtidigt är ”M/S Tiden” så mycket mer. Det är en djupt radikal roman – en politisk motståndshandling.

Den handlar om historien, om kampen och – ytterst – om att återge den enskilda människan hennes värdighet.

Crister Enander