Vackra fåglar i människans spegel
Bildmaterial
Nötskrika. Foto: Brutus Östling
Havssulor.
Kaxiga fåglar
Brutus Östling, foto
Staffan Ulfstrand, text
Symposion
Boken.
Kan fåglar vara kaxiga? Vackra – ja! Fascinerande‑–‑absolut! Men ”kaxiga”? Det måste kraxas fram med en gång: den nyutkomna Kaxiga fåglar är en svindlande vacker fotobok.
Brutus Östlings förmåga att fånga fåglar i rörelse är fenomenal. Från inledningens brutala kamp mellan två örnar till gröngölingen i regndropparnas skimmer. Skärpan är absolut, varje fjäders tunna strå finns där i motljuset. Bild efter bild. Överraskande och genomlysta. Kompositionerna är genomtänkta; vattenspeglingar, naturnärvaro, känsla av tidlöshet. Han måste ha ägnat oändligt mycket tid för att nå dessa fotografiska resultat. Desto mer fascinerande är det att läsa hans efterord där det framgår att boken till och med innehåller bilder tagna den senaste sommaren.
Fåglar har ett starkt symbolvärde. Vi råkar nu vara en del av den promillen av den mänskliga historien där det faktiskt är möjligt att flyga. Att pröva sina vingar är inte bara symbolprat, drakflygare hittar vi överallt där uppvindarna bär, i Ängelholm landar och lyfter passagerarplanen varje dag. Men att flyga som fågeln är fortfarande en tankemässig symbol för friheten, även när den inte heter Jonathan Livingstone eller Ikaros. Men är dessa instinktsdrivna varelser med sina miniatyrhjärnor fria? Knappast.
Det är därför något oroväckande med bokens undertitel: ”Personligheter och relationer i fågelvärlden.”
Det är naturligtvis frestande – och kommersiellt framgångsrikt – att överföra mänskliga känslor och beteenden till fågellivet och naturen i stort. Jag växte upp med Disneys stora naturfilmer på biograf där grymhet, lekfullhet och andra mänskliga känslor och företeelser (inte minst kärnfamiljen!) fick sina avbilder i naturskildringar. Därvidlag har inget ändrats. Häromåret kom en framgångsrik fransk dokumentär, ”Pingvinresan”, där vi kunde beskåda hur pappa pingvin kämpade sig fram – som vore han Karl Oskar i ”Utvandrarna” – för att rädda sina ungar i den piskande antarktiska snöstormen. Om vi inte fattade galoppen var det bara att lyssna till speakerrösten. För att inte tala om alla dessa ”kärleksrelationer”!
Vad är det som så lockar med detta förmänskligande? Är det människans gamla dröm om den orörda vildmarken, om paradiset vid naturens källa där i Första Moseboks första kapitel?
Mellan Östlings vidunderliga fotografier finns alltså Staffan Ulfstrands texter. Under all sin sakkunskap finns där ett stråk av romantisk naturmysticism. Det hjälper faktiskt inte att han konstaterar att ”våra hjärnor är olika” (en underdrift i albatrossklass) eftersom slutsatsen blir ”Medan vi funderar och diskuterar, agerar de”. Drivkrafterna – föda och fortplantning – är desamma! Och måsarnas kaxiga ”mobbande” av havsörnar är för att ”stiga i graderna”.
Men till skillnad från dubbelbeckasinen i myrmarken kan jag uppfatta skönhet, jag har insikt om livets ändlighet, jag har ett behov – delat med varje vuxen människa – att hantera frågan om existensens gåta. Här och nu och varför. Och jag kan studera fåglars beteenden och fascineras över skönheten i deras snabba höga flykt. Jag anar den pseudoreligiösa föreställningen om den odelade naturen med en människa som ska ägna sig åt skogsliv vid Walden som en tankemässig dimma som stiger ur Östlings ekvilibristiska fotografier.
Så bläddrar jag mig fram genom denna häpnadsväckande bok – i likhet med sina föregångare kommer den garanterat att skörda sina välförtjänta priser – men kan inte släppa min motvilja mot dessa överförda sociologiska konstruktioner. ”Narcissistisk sparvhök”? Nej tack.
Filmaren Mikael Kristersson gjorde för många år sedan en film som hette ”Pica Pica”. Det var en skildring av skatorna i en av Stockholms förorter. En slags socialrealistisk berättelse. Han arbetade så att säga i motsatt riktning. Människorna som befolkade utkanten av berättelsen om dessa fåglar fanns där som en del av deras verklighet. De blev ”fördjurligade”, sedda ur ett skatperspektiv.
Någon enstaka gång kunde man höra dem skratta eller skrika på avstånd i filmen. I övrigt tillhandahöll de mat i korvkioskens papperskorg.
Det var en skildring av människan sedd genom fågelns, för att inte säga falkens öga. Kristersson gjorde nämligen ännu en film i samma anda om ett falkpar som bodde i Skanörs kyrkotorn med just den titeln.
I ”Kaxiga fåglar” är fåglarna underförstått försedda med alla möjliga mänskliga egenskaper och ambitioner. Det är föga kaxigt.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus