I mångfalds- kramarnas land
Uppföljaren till Marjaneh Bakhtiaris succédebut ”Kalla det vad fan du vill” är också den en skicklig satirisk samtidskildring av ett land som valhänt omfamnar det mångkulturella.
Bildmaterial
Marjaneh Bakhtiari.
Kan du säga schibbolet?
Marjaneh Bakhtiari
Ordfront
Utkommer i dag
Boken. Marjaneh Bakhtiari är författaren som lyckas slå in komplicerade integrationsfrågor i rappt humoristisk romanförpackning. Debuten ”Kalla det vad fan du vill” var en malmöitisk provkarta på attityder till det mångkulturella samhälle som behandlas så tafatt i offentligheten, från ogenerade ”Skicka him dom”-rop till välmenande ”We shall overcome”-klappar. Också den nya romanen Kan du säga schibbolet? är sprängfylld av brännande samtidsdebatt, där det ena lägret vill ”uppdatera svenskheten” med ordet blatte, det andra tecknar citationstecken kring varje spydigt uttalat ”mångkultur”, och däremellan bubblar lika många åsikter som individer.
Men först och främst: ”schibbolet”? I Domarboken berättas om hur gileaditerna spärrade av vadstället över Jordan så att ingen efraimitisk flykting kunde passera obemärkt. Vän skildes från fiende genom uttalet av ordet ”schibbolet”: den som inte klarade av det gileaditiska sje-ljudet höggs ned. Massakern kostade 42 000 efraimiter livet. Inom språkvetenskapen har ordet blivit ett begrepp för de koder som avgör grupptillhörighet, provet som skiljer den som ingår i gemenskapen från den som inte gör det. Helt enkelt en vi-och-dom-mätare.
Och den som läst debuten vet att Bakhtiari är en författare som kämpar för att upplösa exkluderande vi:n, slita loss etiketter och spränga generaliserande fack. En dekonstruktör av identiteter, skulle man kunna säga. Fast inte så att man är tvungen att läsa ”Kan du säga schibbolet?” med en massa postkoloniala teorier i bakhuvudet. Framförallt är romanen en bullrigt myllrande familjekomedi, skriven med lätt hand.
Vi befinner oss i Malmö under mångkulturårets upptakt. I en villa på ”rätt sida” i Oxie bor familjen Abbasi, utåt sett integrationens lyckade exempel. Sedda inifrån klarar de inte av att hålla sams ens en enda söndagsfrukost. Pappa Mehrdad gör med sin perfekta svenska och benfasta tro på individens ansvar framgångsrik karriär som proffstyckare i allehanda debattsoffor, men har svårt att se andra invandrare i ögonen. Mamma Noushin går sjukskriven medan hon ruvar på stora planer om en feministisk förening som aldrig sätts i verket. Den egotrippade Parisa vill åka till släktingarna i Tehran för att hitta sina rötter, men mest för att fotografera den exotiska fattigdomen. Hennes trettonåriga lillasyster Baran tror sig vara allergisk mot Iran och stänger ute allt tjafs med sin hiphopladdade i-pod. Runtomkring dem finns ett menageri av bifigurer, från slöjprydda Rana som hatar mångkulturcirkusen via blatteentrepenören Sharyar till SFI-läraren Gudrun som entusiastiskt skakar loss till afrikansk dans.
Bakhtiari skriver i en genre som det finns ett skriande behov av i Sverige: den breda, på samma gång satiriska och varmhjärtade samtidsskildringen med det mångkulturella samhället i fokus – låt vara att flera av romanens karaktärer skulle snörpa förnärmat på munnen åt en sådan beskrivning. Tankarna går till Zadie Smith, som på liknande vis låter förhållningssätt stöta samman, olika identitetsvägar prövas och ett vimmel av individer tecknas med en lika vasst ironisk som ömsint glödande penna. Karikatyr och medkänsla går hand i hand.
I ”Kan du säga schibbolet?” har författaren putsat bort en hel del av debutens nybörjarbrister, fördjupat gestaltningen och tagit ett fastare grepp om det månghövdade persongalleriet. Inte för att den är invändningsfri. Pratigheten kan vara tröttande, särskilt familjegrälen, några scener skriver sensmoralen alltför tydligt på näsan och ibland tas väl enkla knep till i komikens namn. Men det stora anslaget imponerar och författarens pennspets sticker skarpt i skildringen av såväl mångfaldskramarnas nya Sverige som den nöjeslystna medelklassens Tehran.
Allra vassast är scenerna från högskolans ”mångfaldsmaraton”, där hon fångar varje nervös ansiktsmuskelryckning hos studierektorn som tror på invandrarnas berikande effekt men ryggar tillbaka för ”b-ordet”.
”Kan du säga schibbolet?” är en ovanlig kombination av underhållningsroman och debattstoff. Jo, visst månglas det ut horder av deckare som talar om att trafficking är hemskt, livspusslet jobbigt och samhället skit. Men det är sällan en fråga verkligen stöts och blöts, vrids och vänds, tuggas om och spottas ut så här utan förenklingar. Samtidigt som läsaren faktiskt har roligt.
Bakhtiari levererar inga svar, inga lösningar, desto mer frågor och tvivel. Slår man igen boken klokare? Nja, men i alla fall många goda skratt rikare. Och med en massa tankar surrande i huvudet.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus