På rätt sida om haveriet
Bildmaterial
Ur Sara Granérs debutalbum "Ddet är bara lite aids".
En strip ur Mats Jonssons "I detta satans rum".
Det är bara lite aids
Sara Granér Galago
I detta satans rum
Mats Jonsson Galago
Boken. Sara Granérs debutseriealbum Det är bara lite aids befolkas av djur. Hundar och tigrar, älgar, grodor, grisar och fåglar och allt däremellan – men snart står det klart att vi befinner oss i fablernas värld; djuren är helt och hållet förmänskligade, sitter i väntrum, drar runt med barnvagnar, klagar på grannarna. De är cyniska medborgare i en svart och osäker värld; de ser igenom samhällets glättiga fasad och dekonstruerar dess strukturer.
Albumet är företrädesvis uppbyggt på ensidesstrippar – klassiska skämtteckningar skulle man kunna säga, men i en helt egen stil. Bilderna är visserligen tydligt Pirinen-inspirerade men lyckas både i detaljer och i färgskala skapa något nytt. Inramningens repetitiva mönster gör att bilderna påminner mig om mattor eller gobelänger – mayamönster och flaggor, monster och träd skapar en ironiskt idylliserande ram till bildernas bitska innehåll.
Själva huvudstråket i albumet handlar om makt. Hur makt ser ut och hur den missbrukas. Hur maktsituationer uppstår i individens förhållande till samhället, media och de egna förväntningarna på en viss situation.
Den mest tydliga scenen är den där en vuxen är i position att utnyttja sin makt gentemot ett barn; läkare, dagispersonal, föräldrar som inte tar barnens oro eller frågor på allvar. Så säger fröken till barnen som oskuldsfullt leker: ”Jaha?! Lego?! Det är en pedagogisk fritidsverksamhet det här och inte nån jävla lekstuga”. Det byråkratiska språket kläs av och blottas i all sin dumhet. Hos doktorn får det oroliga barnet det bisarra gensvar som återfinns i bokens titel: ”Äh det är inte så farligt. Det är bara lite aids”.
Annars går samhällskritiken sin gilla gång. Köttkonsumenter, antifeminister, borgerliga politiker får välförtjänta, om än en smula förutsägbara, smockor, heteronormativiteten kritiseras och jante-lagen pulveriseras. Det ÄR roligt.
Men efter ett tag märker jag att jag tröttnar lite på upplägget. Jag har skrattat färdigt, den omedelbara effekten har sjunkit undan, och jag önskar att något liksom kvarstod.
Att det bakom den tillspetsade enradaren fanns ett lager till, en ny dimension att hämta. Men så är jag ju en sucker för riktiga berättelser, också i serieformatet. Som bäst är Sara Granér i de bilder som söker sig fram i ett mer existentiellt perspektiv: ”Livet är helt meningslöst”, utbrister det ena djuret. ”Ja, men inte mer meningslöst än nåt annat”.
En tecknare som alltid levererar just berättelser är Mats Jonsson. Hans album I detta satans rum utgör den första boken i Galagos nya serie ”Svarta serien” som ska ge möjligheten för tecknare att ge ut saker i det lite mindre formatet 56 sidor – utrymme för stickspår och udda berättelser, tänker man. Och ”I detta satans rum” verkar just vara ett sådant stickspår.
Historien handlar om några kaotiska veckor i London. Mats är där tillsammans med sina klasskompisar från journalisthögskolan, men det som skulle bli en lärorik utbildningsresa förvandlas snart till en orgie i förnedring och dåligt uppförande. Alla bråkar med alla, en pennalistisk lärare och hinkvis med sprit gör inte saken bättre.
Mats Jonsson är som vanligt fenomenal när det kommer till att sätta ord (och bild) på stämningar i tiden.
Året är 1994 och britpopen flödar ur högtalarna. Mats har i vanlig ordning problem med kärlekslivet och självbilden, allt med samma omisskännligt anspråkslösa tyngd. Ibland tenderar det att bli lite väl lättviktigt; som en blogg i serieformat, där allt liksom passerar som intressant.
Ur det perspektivet är ”I detta satans rum” raka motsatsen till ”Det är bara lite aids”. Där Sara Granér slår på stora trumman i varje bild tassar Jonsson runt i vardagens periferi.
Där Granér söker fånga hela världen i en slagkraftig rubrik väljer Jonsson att vara medvetet pratig. Båda arbetsmetoderna har sina uppenbara begränsningar, men både Granér och Jonsson lyckas för det mesta hamna på rätt sida om haveriet.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus