Det lilla huset invid moskén
Huset vid moskén
Kader Abdolah Översättning Ingrid Wikén Bonde Norstedts
Boken. ”Huset vid moskén” är en roman som utspelar sig under tre decennier i Iran från slutet av 1960-talet och framåt. På baksidan av bokomslaget står författaren Kader Abdolahs läsanvisning till sin bok: ”Jag har skrivit den här boken för den västerländska världen. Den handlar om människor, om religion, om sex, om film, om radions och televisionens betydelse./…/ För mig handlar det om andan som talar ur boken Koranen och om den värld som uppstått ur den, inte om Koranen som religiöst rättesnöre”.
Och sannerligen, det måste man säga att författaren har lyckats med. Denna gripande historia är en sammanfattning av de våldsamma händelser som skakat Iran sedan 70-talet, avspeglade i det lilla mikrokosmos som inryms i huset bredvid moskén i staden Senejan söder om Teheran. Husets överhuvud är matthandlaren Aga Khan, troende muslim liksom hela familjen.
I huset härbärgeras imamen i moskén och den blinde böneutroparen, moazzen, liksom mormödrar och släktingar. Det är till en början ett lyckligt mikrokosmos där avvikelser och åsikter tolereras inom rimliga ramar. Boken är indelad i kapitel uppbyggda kring olika verser eller suror i Koranen och inte minst har boken sin charm i hur den visar det fredligt muslimska vardagslivet fungerar och hur sinnligt bejakande, och alls inte särskilt kvinnoföraktande, denna kultur faktiskt kan vara.
I mitten och slutet av 70-talet rubbas denna milda och toleranta muslimska ordning när en extremt fundamentalistisk opposition grupperas kring ayatollan Khomeini som befinner sig i exil i Frankrike.
Till moskén kommer en ny imam som ingått äktenskap med dottern till husets imam och därför ärver ämbetet. Moskén tillhör nämligen familjen. Han gör häftiga utfall mot shahen och leder ett upplopp som lyckas stoppa Farah Dibas invigning av en biograf i staden. Shahens säkerhetspolis är honom på spåren och han tvingas fly med sin fru Sediq. Hon återvänder senare ensam och föder en vanskapt son som kallas Ödlan, som bara kan krypa och inte kan tala. I huset finns också Shahbal, författarens språkrör, son till böneutroparen och den som berättar husets historia.
Kader Abdolah, pseudonym för Hossein Sadjadi Ghaemmaghami Farahni, föddes i Iran 1954 och tillhörde under shahen den underjordiska vänsteroppositionen och senare också under ayatollorna med Khomeini i spetsen. Han flydde till väst via Turkiet 1988 och bosatte sig i Holland och sedan 1993 skriver han sina böcker på holländska.
Abdolah har alltså själv delvis genomlevt några av de våldsamheter som skildras när Khomeini kommer till makten och beordrar summariska och urskillningslösa avrättningar på politiska och religiösa motståndare. Samma scenario som vid många andra revolutioner; en rättänkande, självutnämnd elit tar makten och blodet flyter och inte minst kommer vänstermänniskor att förföljas.
Ändå välkomnade den västerländska vänstern 1979, såvitt jag minns, shahens störtande och Khomeinis maktövertagande.
Därefter har dock skildringarna inifrån Iran varit ytterst sporadiska i västerländsk media; i synnerhet efter kriget mellan Irak och Iran i slutet av 80-talet. Khomeini innebar inte ett steg framåt som vänstern hoppades utan snarare ett dussin steg bakåt i utvecklingen. Utbildade människor flydde till väst, inte minst till Sverige, hur många apotekare, läkare, tandläkare och ingenjörer har vi inte från Iran.
”Huset vid moskén” får sin dramatiska avslutning genom att motståndsmannen Shahbal tar sig in i Afghanistan och dödar den fundamentalistiske imamen Khalkhal, som förvandlades till en hatad bödel under Khomeini. Matthandlaren Aga Khan fortsätter dock sitt traditionsenliga och stillsamma liv vid moskén där den gamla kråkan annonserar varje besökande och Tokiga Godsi spår sina sanna profetior. Som i alla gamla goda sagor går han förmodligen fortfarande omkring där.
Alla som läser denna bok får en mer vidsynt syn på islam, den rekommenderas därför varmt.







Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus