Krigets fasor skildrade av Peter Englund

90 år efter första världskrigets slut skildrar Peter Englund ett krig som påverkade hela samhället. " I hans historiska backspegel blir plötsligt den utslitna sportjournalistikklyschan ”Hur känns det?” relevant", skriver HD:s kulturchef Gunnar Bergdahl.

Boken. ”De döda låg fortfarande kringströdda, i besynnerliga, onaturliga ställningar, låg på samma plats där de en gång fallit... Österrikare och ryssar sida vid sida. Och där sågs trasiga, manglade kroppar ligga på jord som fläckats mörk. Där var en österrikare som saknade ett ben och vars ansikte var svart och svullet, en annan med krossat ansikte, förfärligt att skåda, en rysk soldat med benen hopvikta under sig, hängande mot taggtråden... Jag var glad att Anna och Ekaterina var med mig.”

Florence Farmborough, brittisk sjuksköterska i ryska armen, i sin dagbok den 13 augusti 1916 då hon befinner sig vid ett slagfält vid Dnestr i nuvarande Ukraina. Hon är en av 19 huvudpersoner i Peter Englunds ”Stridens skönhet och sorg”.

Just i dag, när klockan slår elva på förmiddagen, är det exakt 90 år sedan första världskriget slutade. 65 038 810 soldater mobiliserades i detta krig. 8 538 315 stupade. Och mångdubbelt fler skadades och lemlästades. Bilden av första världskriget är bilden av skyttegravarnas helvete, denna västfront varifrån intet nytt rapporterades annat än ständigt stigande förlustsiffror. Det var gasattackernas, det meningslösa offensivernas krig. Det förändrade Europa och det förändrade världen. Och bara en generation senare skickades nya unga soldatårskullar ut i världskrig nummer två.

Peter Englund har en osviklig förmåga att lyfta fram det enskilda ödet i relief mot stora historiska skeenden. Det var, tillsammans med hans lysande stilistik, just det som gjorde genombrottsboken ”Poltava” till en nystart för svensk populärhistoria. I Sverige står han i särklass, den danske författaren, den dessvärre bortgångne Thorkild Hansen kunde konkurrera.

Ty om det är just sådana låtsasexakta siffror som de ovanstående som ska vara en historikers uppgift att skapa trovärdighet för, söker Englund andra vägar.

I hans historiska backspegel blir plötsligt den utslitna sportjournalistikklyschan ”Hur känns det?” relevant. Ja, hur kändes det att månad efter månad kämpa på den österriska-italienska fronten i Alperna som Paolo Monelli? Hur var det att ”gentlemannamässigt” kriga i de europeiska kolonierna i Afrika som Angus Buchahan? Vilka slutsatser drog den unga kvinnan Olive King av att köra ambulans åt den serbiska armen?

Englund har ställt sig uppgiften att återskapa första världskriget – just som ett krig som påverkade hela världen – inte bara maktstrukturerna i Europa, inte bara kejsardömenas fall och revolutionernas födelse. Ett krig och en tidsperiod som gav vårt moderna Europa sina första anletsdrag. Allt hänger här samman och vi konfronteras med rötterna till de politiska realiteterna som än i denna dag plågar Mellanöstern, här finns nycklar till dagens storpolitik, till USA:s roll i världen, till spänningen mellan forna kolonier och dess forna herrar. Allt detta i form av enskilda människors tankar och reflektioner. Den levande nationalismen, myterna om soldatära och offervilja. Just detta som Englund anger redan i sin titels första del: Stridens skönhet.

Stridens skönhet och sorg är en mycket englundsk shortcuts-berättelse om dessa vedervärdiga fem år. Med hjälp av 19 enskilda individer och deras efterlämnade dagböcker och vittnesmål tar han oss genom hela det komplexa, vederstyggliga helvete som de olika fronterna utgjorde. Själva läsningen är inte okomplicerad.

Ett gott råd är att behålla fingret på den inledande personförteckningen. Ty det är inte bara de olika personernas perspektiv som skiftar. Englund tillhandahåller mängder av innehållsrika fotnoter. Det bryter stundom sönder läsningen. Jag bläddrar förtvivlat fram och tillbaka, försöker hålla kursen med hjälp av bokens grundläggande kronologiska konstruktion. Ibland är effekten hisnande, någon gång irriterande.

Att detta är ett försök att i ett stort omfattande historiskt ämne nå fram till en ny, och jag tvekar inte att säga, högre nivå av historisk insikt, är uppenbart. När det fungerar är det drabbande. Hur kändes det? Bland de nitton stupar plötsligt William Henry Dawkins vid Gallipoli, det belgiska flygaresset Willy Coppens får medaljer, danske Kresten Andersen, soldat i tyska armen, försvinner i en av krigets många massgravar, Vincenzo D Aquila, frivillig italienskättad amerikan, blir galen. Några var inte ens i närheten av fronten som den franske tjänstemannen Michel Corday. En av dem är bara ett barn, den lilla tyska flickan Elfriede Kuhr medan andra blir gamla i förtid.

19 personer, 212 kapitel, 289 fotnoter och ett avslutande citat ur Hitlers ”Mein Kampf” där just detta första världskrig ledde honom till: ”Jag beslöt att bli politiker”.

Redan i sin lysande essäsamling ”Brev från nollpunkten” från 1996 har Englund med ett kapitel om första världskriget. Det handlar om den brittiske konstnären Paul Nash och hans fronterfarenheter som blev till målningar av helvetets innersta krets. Där skriver Englund i ett förord: ”Det är alltid på egen risk som vi glömmer”.

Med ”Stridens skönhet och sorg” reser han ett monument mot glömskan och över några av alla de som är på väg att försvinna in i historiens skuggvärld. Ut ur siffrorna stiger människor.

Som en parallell och fördjupad berättelse kan man också läsa Ernst Jüngers frontrapport ”I stålstormen” som om en vecka för första gången utkommer på svenska. Jüngers berättelse om sina år i skyttegravarna hyllades av nazisterna och när de brände Remarques böcker på bål framhöll de honom som en sann skildrare av krigets innersta mening. Så försvann den boken in i slagskuggan av ideologierna.

När jag nu läser den blir den en slags fördjupning av Englunds projekt. Detaljskarpt och med en skrämmande känsla för att vi först i dödens närhet lever skildrar Jünger sina år vid fronten.

Det är som om tiden står stilla i dagboksanteckningarnas konkreta form. Lukterna av död och förintelse svävar som osynlig gas över sidorna. Jünger levde till att bli 103 år.

Carl Englund, en avlägsen australiensisk släkting till Peter Englund och till vilken han tillägnar sin bok, stupade den 13 september 1918. En av de där drygt åtta och en halv miljoner stupade.

Gunnar Bergdahl gunnar.bergdahl@hd.se042-489 90 06