Bro över oroligt vatten
Vår medarbetare Stig Hansen utkommer i dag med tredje delen i en trilogi av spänningsromaner. Vi bad författaren Jonas Bergh, som själv prövat genren, att läsa.
Bildmaterial
Stig Hansén.
Broräcket
Stig Hansén
Hjalmarsson & Högberg
Utkommer i dag
Boken. ”Broräcket” kallas för en ”spänningsroman”. Jag utgår då från att man åtminstone ibland ska nafsa sej ner mot nagelbanden. Jag antar att en spänningsroman ska ha en viss karaktär av så kallad bladvändare, hur ska det gå, hur ska det gå? Det drivet.
Stig Hansén (född 1954) har gett ut flera böcker i olika genrer. Han har även skrivit böcker tillsammans med Lars Åke Augustsson och Clas Thor, med den sistnämnde bland annat ”Att skriva reportage” och ”Att resa och skriva”. De böckerna läste jag vetgirigt på nittiotalet, tyckte om dem. Jag har även läst ”Far, far” strax innan millennieskiftet, den minns jag som mycket bra.
Jag har alltså förväntningar. Det är alltså en mycket rutinerad (heltidsskribent sedan 1977) man som skrivit Broräcket, den avslutande delen i den trilogi om Jimmy som påbörjades med ”Bromssträckan” 2007, tidigare i år kom andra delen ”Brännvidden”. Jag har dock inte läst någon av de böckerna. ”Broräcket” då? Vad handlar den om? Är den bra?
Boken utspelar sej i Göteborg. Jimmy är deprimerad, förhållandet med Susanne är över. De har ätit sin sista gemensamma måltid, Jimmy ser något symboliskt i det. Han har druckit för mycket alkohol och i burken finns sömnpillerna som han väljer att ta alldeles för många av. Det är en stark romanöppning.
Jimmy blir räddad av polisen som Susanne ringt, han hamnar inom psykvården, Lillhagen. Där börjar historien ta form, minnesbilder från förhållandet med Susanne. Kontakten med den åldrade mamman. Och dottern, den fjortonåriga Tina, som nog är romanens viktigaste person, detta trots att sänggrannen Jörgen också pockar på stor uppmärksamhet. Och den pappa som Jimmy aldrig har träffat. Och ... Och ... Och ... Ja, det är många människor som får sina historier berättade. Det finns en stillsam men tydlig kritik mot psykvården, systemet och resursbristen, inte personalen.
Ibland under den inledande läsningen undrar jag vad Stig Hansén vill med alla ganska korta beskrivningar av olika psykpatienter, dessa porträtt skymmer sikten för själva historien/historierna. Jag förstår inte. Detta ska vara en spänningsroman, som sådan är det alldeles för långa partier där allt bara travar på. Startsträckan är för lång, och boken kommer faktiskt aldrig riktigt igång som den borde inom sin genre, fyrahundrasjuttiosju sidor blir något för mycket. Det lätt flytande språket fyller sin funktion men är på något sätt ibland tungt, det brinner sällan till. Men, och detta är ett stort men, denna något negativa kritik hade enkelt kunnat plockats bort om förlaget hade låtit bli att kalla boken för en spänningsroman. Den hade lika gärna kunnat titulerats en psykvårdsroman, relationsroman. Eller, varför inte ... en roman. Visst, vi lever i ett samhälle där förlag och författare oftast tjänar mer pengar på spänning, på deckare, thrillers, spänningsromaner.
Visst, vi lever i ett samhälle där allt går snabbt snabbt snabbare, och visst behövs det kvalitativa bromsklossar. Men i en spänningsroman borde man nog lägga lite mer krut på själva spänningen, dramaturgin.
För det finns flera spännande historier i ”Broräcket”, jag kommer inte att avslöja dem här. Men det rör sej om en död bekant, en dagbok och nya uppgifter om Jimmys pappa. Och det finns ett klart och enkelt språk som blir poetiskt just därför, och just för att det befinner sej i den kontext det gör. En sorts klaustrofobi, ångest, tomhet, institutionslivet mycket bra gestaltat. Det finns en stundtals upphackad (menat som något positivt) roman som väcker nyfikenhet. Den ständigt närvarande musiken fyller en viktig funktion. De bästa avsnitten handlar ofta inte om spänning, utan om livsfilosofiska tankar som inte är övertydliga. Man kommer nära hur de, av olika anledningar, psykiskt instabila tänker. Man kan ta in Jimmys känslor för dottern, och alla oskickade brev och meddelanden. Det finns en medkänsla och en mycket autentisk närvaro i beskrivningarna. Och vem är sjuk? Du och jag? Det är också, på något sätt, en bön om förståelse.
Så, den nya boken då? Är den bra? Ja, den är bra. Men inte mycket bra, det flyter den för trögt för. Historien vecklar så småningom ut sej och Jimmys förflutna inom försäkringsbranschen, hans förhållande till polisen Göran Anders och hans syster ger romanen ytterligare dimensioner. Pappan och Jakob. Sonja, ANNA. Spänningen tar sej också. Det är verkligen en rik bok. Stig Hansén skriver säkert, distinkt och ofta korta avsnitt, han kan hantverket. Historien är intressant och, ja, till viss del, spännande.
Griper boken tag? Stundtals berör den på djupet, men något saknas, det riktiga suget inåt som får en att verkligen känna med huvudpersonerna, den totala närheten till texten. Det finns en sorts distans som gör att romanen inte tar det sista språnget hela vägen in i mej som läsare. Jag har som sagt inte läst de andra två böckerna i trilogin (det är möjligen en brist att börja med den sista) men det kommer jag att göra, för så bra och intressant är absolut ”Broräcket”, trots mina invändningar. Det är en läsvärd bok som jag kan rekommendera.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus