Intensiv livsdramatik

Åsa Moberg har läst Ana Luisa Valdéssjälvbiografiska livsberättelse "Er tid ska komma" fylld av laddad dramatik och svindlande vackra formuleringar.

Boken. Det finns hundratusentals politiska flyktingar i Sverige. De har kommit i vågor, från olika diktaturer och konfliktdrabbade regioner, som en sorts demografiska och geografiska årsringar i befolkningen. Grupper som balter, greker, latinamerikaner, kurder, exjugoslaver, somalier, irakier. Deras röster hörs inte ofta i det svenska kulturlivet, vilket är underligt med tanke på hur många de är och all den dramatik som fört dem hit.

Ana Luisa Valdés, politisk flykting från Uruguay, har efter mer än trettio år i Sverige samlat nog med styrka för att dela med sig några fragment av sin bakgrund. Man skulle vara beredd att förlåta en sådan berättelse om den hade formella brister, men här handlar det om ren läsnjutning. Man blir lika glad över hanteringen av svenska språket och berättelsens formella elegans som man blir bedrövad över den hemska historia som förde författaren till Sverige.

Er tid skall komma är en bok som man forsar igenom, nästan som om man såg en film med enbart täta, laddade sekvenser. Sorg, dramatik, tröstlöshet i överflöd, men skildrat med en sådan intensitet att man som läsare blir glad. Lätt läsning, tung historia, med 70-talets blodiga högerterror i diktaturens Uruguay som utgångspunkt. Det landet hade tidigare varit en fridsam välfärdsstat.

Boken blir en kombinerad självbiografi och politisk samtidsorientering. Liv och politik hör ihop, politisk höger och politisk vänster finns i samma borgerliga familjer, samhällets klyftor går mellan fattiga och rika men också mellan familjemedlemmar och släktingar.

Fyra år tillbringade den unga Ana i militärdiktaturens fängelser, som straff för sina förbindelser med vänstergerillan Tupamaros. Medelklassens tonåringar försvann, ur landet eller utom synhåll i fångenskap. Många fångar avled av tortyren, men hos de överlevande är tankar svåra att utplåna: "Disciplin och lyda order tänkte jag aldrig lära mig via bestraffningar".

Lydnadsträningen hade börjat tidigt, i barndomens klosterskola. Mamman var en hårt arbetande meteorolog som inte hade mycket tid för sina barn. Mor och dotter lärde känna varandra först när mamman regelbundet började besöka sin dotter i fängelset: en kvart var fjortonde dag. Politiskt stod de, i alla fall från början, långt ifrån varandra.

För mamman tog det en hel arbetsdag att ta sig till fängelset och kollegerna täckte upp med lögner, så att hon inte själv skulle råka illa ut. Hon kom med kläder, lakan, mat, i fängelset fanns ingenting. De fängslade delade lika på alla släktingars matgåvor. När mamman en gång uteblev hade hon blivit utsatt för ett rån av en utsvulten ung man. Hon bjöd hem honom på ett mål mat, han behövde henne den dagen mer än dottern. "Er tid skall komma" är full av sådana upplysningar om de överraskande former av mänsklig godhet som tycks utvecklas som kontrast till alla system av utstuderad ondska.

Familjen har släkt i olika politiska läger och branscher. Morbror Samuel är sjökapten och besöker sin systerdotter i fängelset i full uniform. Han försökte prata med sina kamrater, officerarna i armén, men de svarade: "Det är ingen idé, kapten, vi har bestämt att vi måste ta i med hårdhandskarna om vi ska få lugn och ro här i landet. Och dessutom står amerikanerna bakom oss, tråkigt för er systerdotter, hon borde ha vetat bättre."

"Morbror dog vid nittionio års ålder, han hade aldrig trott på mig när jag sade att även på flottans högskola hade fångar torterats och misshandlats. Han blev vit av vrede när han hörde detta, för honom var det självklart att detta var illasinnade rykten … För honom som gammal sjökapten och krigsveteran var det otänkbart att hans egna kamrater hade utsatte någon människa för tortyr."

Ett av många lysande kapitel heter "Blodets uppror". Där fångas nästan allt på två sidor. Vad betyder kvinnligheten, historien, läkarrollen, upproret? Läkaren som kontrollerade att "tortyrens tecken inte syntes på våra misshandlade kroppar" förvånades över det stora antalet medicinstudenter bland de unga fångarna. När han frågade varför vände en av dem frågan mot läkaren. Varför var inte han också fängslad, hur kunde han svika läkareden genom att undersöka tortyroffer och dölja spåren?

Han förundrades över de unga fångarnas motståndskraft, men också över ett underligt fenomen hos de unga kvinnorna: deras mens uteblev. Efter några veckor meddelade han i triumf att han hittat fenomenet i den medicinska litteraturen, det heter krigsamenorré och drabbar kvinnor i särskilt utsatta situationer, först uppmärksammat i Dachau och Theresienstadt och "självaste doktor Mengele (och när läkaren uttalade hans namn fick rösten en klar ton av vördnad och respekt) hade experimenterat med kvinnliga fångar."

Men jag visste bättre, skriver Ana Valdés : "jag visste att både min kropp och mina kamraters kroppar hade bestämt sig för att ta över, stänga sig själva, inte vara utsatta eller sårbara. Blodet var en ingång till kroppens heligaste rum, där livet kodade sig självt".

"Er tid skall komma" innehåller många sådana bländande vackra formuleringar, och läsaren förstår att det mesta trots allt inte går att beskriva.

Åsa Moberg