Kalvande dikter
Boken. Skimrande skön naturlyrik? Eller metalitterära brottningar med vår fångenskap i orden? Hos Mats Söderlund blir inte sällan zoologiska fenomen metaforer för språket och dikten. I förra samlingen ”Hyperparasiterna” vände han sig till entomologin för att undersöka språkets parasitära struktur och fångade i andlöst intensiva insektsskådningar vår oförmåga att ta oss förbi färdiga föreställningar och betrakta naturen utan kulturens filter.
I den nya diktsamlingen är det bearbetandet, omtuggandet, idisslandet som står i fokus. Följdriktigt lyder titeln Komage. Och kanske har dikterna i den första sviten ”Skravsår” hamnat i kossans jäsningskammare: som om de attackerats av mikroorganismer börjar orden lösas upp, brytas sönder, slås samman och förvandlas till ett alltmer suggestivt ljudspel: ”blossad bock kryp / rundad rå lägger kallt över / hornögat”. Så handlar det också om frätande glömska och såriga hågkomster ja, ett förtvivlat, närmast ursinnigt minnesarbete pågår: ”Det här är för att jag inte skall / glömma”, inleds sviten.
Just detta är kärnpunkten: arbete pågår. Det är inte slutprodukten som är huvudsaken i den idisslande Komagen – det är fråga om diktande i presens. Sålunda presenteras titelsviten i två versioner: inte mer än radbrytningarna och enstaka ord skiljer. Omtagningen ger en inblick i skrivprocessen, som om poetens olika kladdar råkat publiceras. Ska dikten vara luftig, splittrad, hackande eller tätare och mer sammanhållen? Som följd ger diktsamlingen ett vilset sökande, för att inte säga velande, intryck och man kan fråga sig hur mycket repriserna egentligen tillför.
Men ska fodret genom fyra magar så ska det. Upprepningarna rymmer också en existentiell nivå: de hickande uppstötningarna och det idoga spjälkandet handlar om att få syn på det som betyder något, att sålla ut och foga ihop ”våra berättelser”. Att samla minnesfragmenten och ge dikten en form är led i samma strävan, ett meningsskapande. Längs den slingriga erinringsfärden påträffas högst olikartade uttryck. I ”Gåva” hittar man enkel och bildstark kärlekspoesi där diktjaget med en ömsint gest erbjuder sig att bära alla gemensamma smärtor: ”Jag kan ta emot allt / sänd alla rädslor till mig / i ett igenslickat kuvert / med vassa kanter”. ”Godsvagn” däremot skisserar i suggestivt jagade rader ett hotfullt, våldspräglat scenario: ”skräck svett luktande pyrande / glödbäddar i arbetsläger inforslad / svetsrök i vapenskramlet”.
Kanske finns ändå en ändstation, en slutlig löpmage som fullbordar näringsupptaget. I den sista sviten återkommer åtskilligt av stoffet i stillsamt koncentrerad form. Utan att vara rädd för det idylliska, med ordbildningar som ”midblomsterälskad”, ”vindvattnet” och ”skogsgröndofterna”, frammanar poeten en förfluten lycka; elegiskt viskande fångar han sorgens skuggor.
Och påminner om att han kan skriva vackert som få i den svenska samtidslyriken. Samtidigt förblir läsaren på sin vakt, misstrogen efter det tidigare trevandet: är det verkligen så här det fulländade ser ut?







Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus