Bestsellern går i tusen bitar

Var historien bakom några av Sveriges mest sålda böcker, Liza Marklunds ”Gömda” och ”Asyl”, en ren bluff? Det hävdar journalisten Monica Antonsson i en ny bok.

Boken. Oprah Winfrey framstår sällan som riktigt heligt förbannad. Det passar sig liksom inte i daytime-tv. Ett sällsynt undantag visades för två år sedan, när hon offentligt gjorde upp med författaren James Frey vars bok ”Tusen bitar” hon tidigare lanserat i sin bokklubb, ett tilltag som alltid innebär racerfart upp på bestsellerlistan. ”Tusen bitar” är en intensivt gripande, men som det visade sig, omåttligt överdriven berättelse om författarens väg från crack och kokain över en tolvstegsbehandling till ett drogfritt liv. Sammanbiten med darrande röst lät Winfrey oss alla förstå vad hon tyckte om att finna sig duperad av den falska biografin.

Det är sannolikt att en stor del av Sveriges kvinnor snart kommer att dela Winfreys känslor. Orsaken står att finna i Mia – sanningen om Gömda av journalisten Monica Antonsson. I denna avslöjar hon vad som egentligen är sant i ”Gömda”, en av Sveriges mest sålda böcker någonsin och också den skrift som lagt grunden för Liza Marklunds varumärke som oantastlig talesperson för misshandlade kvinnor.

”Gömda” har lanserats som den sanna berättelsen om hur Mia Eriksson bryts ner, torteras, våldtas och förföljs av ”Mannen med de mörka ögonen”. När hon träffar den trygge norrländske Anders försvåras läget ytterligare och det enda som återstår är att fly till utlandet.

Förutom ”Gömda” har Liza Marklund använt Mia Erikssons berättelse till ”Asyl”, fortsättningen på ”Gömda”, samt till centrala delar i kriminalromanen och filmen ”Paradiset”. Många kvinnor har hämtat styrka och inspiration från den kraft som tillskrivits Mia.

Monica Antonsson pekar på åtskilliga märkliga detaljer och sammanträffanden som effektivt underminerar ”Gömdas” trovärdighet. Det görs sannolikt att Mia aldrig varit förföljd. Inte minst hennes återkommande helt öppna besök i hemstaden tyder på att hon inte heller själv egentligen kan ha upplevt någon verklig rädsla för förföljelse. ”Mannen med de mörka ögonen” har alltså inte förföljt Mia. Däremot har han själv fått utstå mordförsök, som Mias nya man avtjänat fängelsestraff för.

Monica Antonsson har träffat Mia, och hon låter äntligen personer i Mias omgivning komma till tals. Hon redogör också för innehållet i diverse rättsliga dokument, alltsammans på saklig och trygg veckotidningsprosa. Det är mycket övertygande och pekar mot att ”Gömda” hädanefter bör placeras i den genre som på engelska kallas literary hoax, alltså litterära bedrägerier. Men utöver detta faktum har Marklunds bok inte särskilt mycket gemensamt med James Freys ”Tusen bitar”, som till skillnad från ”Gömda” har tydliga litterära kvaliteter. Den senare liknar mera Norma Khouris internationella bestseller ”Förlorad heder”, en annan bedräglig text om kvinnovåld. I denna berättar Khouri om ett bloddrypande hedersmord på väninnan Dalia i Jordanien.

Boken stoppades senare efter att en australiensisk journalist avslöjat att Khouri inte var flykting från Jordanien, utan hemmafru från Chicago, och att Dalia aldrig existerat.

Utöver temat delar ”Gömda” och ”Förlorad heder” också en rasistisk klangbotten. Inget gott kan tillkomma en muslim. ”Mannen med de mörka ögonen” och hans arabiska vänner framstår i ”Gömda” närmast som en svärm tropiska mördarmyggor; mörka, blodtörstiga, livsfarliga och fullständigt omöjliga att undkomma.

Jag kommer på mig själv att skämmas över hur naivt jag tog till mig personbeskrivningarna i ”Gömda”. Med det verklighetsraster som Monica Antonssons bok erbjuder blir det tydligt hur Liza Marlund arbetat med dikotoma stereotyper när hon skildrat Mia och omgivande karaktärer. Det är i enlighet med detta mönster som Mias nya man – i verkligheten en chilenare med misstänkt nära samröre med Pinochets regim och den man som försökt mörda ”Mannen med de mörka ögonen” – skildras som trygge norrländske Anders.

Något som dock särskiljer ”Gömda” från både ”Tusen bitar” och ”Förlorad heder” är att lögnerna i de senare gjorts enbart med författarnas egen trovärdighet som insats. I ”Gömda” tas heder och ära av utomstående personer. Av Monica Antonssons bok framgår tydligt hur inblandade personer alltid identifierats av sin omgivning, trots att de inte namnges i ”Gömda”.

Här är också det diskriminerande perspektivet relevant. Det hade knappast varit möjligt att peka ut en svensk man med någorlunda socialt kapital som en psykopatisk sadist utan att ställas till svars. Här sker det kraftigaste angreppet mot en man vars svenska är otillräcklig och vars kunskap om hur det svenska samhället fungerar är ännu sämre. Bokens huvudpersoner har också barn, vars redan trängda situation har försvårats ytterligare av de lögner som spritts genom ”Gömda”. Så vitt jag kan avgöra innehåller ”Gömda” påståenden som är att klassa som förtal. Man kan bara hoppas att Monica Antonssons bok leder till någon form av upprättelse för de utpekade.

Men ”Mia – sanningen om gömda” ger oss också anledning att fundera över oss själva. Alla bedrägliga texter utgör i någon mening ett svar på en efterfrågan. Varför är det så viktigt med autentiska berättelser för att vi ska ta till oss livets avig­sidor och sociala orättvisor. ”Gömda” har gjort otroligt mycket för att öka medvetenheten om våld mot kvinnor. All tillgänglig statistik över kvinnor som misshandlas och mördas av närstående män har inte alls haft samma effekt. Liksom Oprah Winfrey tar vi emot berättelserna med öppna famnen. Om vi sedan är lurade är inte hela skulden någon annans.

Lotta Wendel lottawendel@telia.com