Klarsynt och ironiskt om svenskheten
Refik Sener har läst Leili Falsafis bok ”Frysboxen i sovrummet” om den hopplöst svåra konsten att bli svensk.
Bildmaterial
Leili Falsafi.
Frysboxen i sovrummet – eller integrationsfällan som slog igen
Leili Falsafi
Optimal förlag
n
Boken. ”Man är som mest äkta när man mest liknar den som man alltid har drömt att vara.” Så säger den skelögda transvestiten Agrado i en minnesvärd scen i den spanske filmaren Pedro Almodóvars Oscarbelönade film, ”Allt om min mamma”, när han håller en improviserad monolog om sin omvandling till kvinna.
Osökt påminns jag om Agrados underbara monolog när jag läser Leili Falsafis bok Frysboxen i sovrummet, där hon berättar om sin törnbeströdda väg in i det svenska samhället och reflekterar över integrationsfrågan utifrån de egna erfarenheterna.
Falsafi var runt tio år när hon kom till Sverige med sin familj från Iran. Hon insåg tidigt att om hon ville lyckas här var hon tvungen att överge banden till sitt förflutna. Och lyckas ville hon. Därför bestämde hon sig för att bli svensk. Prompt. Hon skulle integrera sig och komma in i samhällets inre cirkel. Kosta vad det kosta vill.
Falsafi offrade sina två språk som hon hade med sig i bagaget – azeriturkiskan, hennes modersmål, och persiskan, hennes andra språk. Hon övergav sina hemlandstraditioner och anammade det svenska sättet att leva. Hon blev en mästare på att upptäcka de subtila signalerna i tillvaron och värdera vad som gav pluspoäng på integrationsmätaren och vad som var förkastlig.
Under hennes uppväxt i Märsta var inköp av billig kyckling i enorma mängder ett klart icke-integrationstecken. Så även inskaffandet av en extra frysbox för att bevara dessa kycklingpaket i, som i brist på utrymme installerades i föräldrarnas sovrum. Att utrycka sin motvilja mot andra icke-integrerade invandrare gav däremot pluspoäng. Men det kunde inte mäta sig med att skaffa sig en bostadsrätt innanför tullarna i Stockholm, som var en riktig höjdpunkt i integrationskarriären.
Falsafi berättar rappt, roligt och uppriktigt. Tonen är konstant ironisk. Den unga Falsafis närmast patologiska tillförsikt att inte trampa fel på de stigar som leder till svenskheten, får till slut den effekt som författaren eftersträvar.
Berättelsen om hennes integrationsresa hålls upp som en spegel för läsaren, där man tydligt skönjer konturerna av den svenska inskränktheten – den självgoda aversionen mot det främmande och det enögda tolkandet av det annorlunda som det avvikande.
Läsaren blir varse de oerhörda krav som den svenska vardagen ställer på invandrare för att dessa överhuvudtaget ska släppas in i farstun till gemenskapen. Man inser kraften av det mentala tryck som denna mörkmateria av outtalade, subtila krav skapar hos de annorlunda barn som växer upp i Sverige. Likaså det pris som många tvingas att betala för att känna sig inkluderade.
Falsafis integrationsresa under uppväxten på 1980-talet hör förhoppningsvis till det förflutna. Vardagen och samhället har onekligen blivit bättre på att samsas med det annorlunda. Men det återstår fortfarande en lång väg att vandra, enligt Falsafi.
”Framtiden måste grundas i dialoger, förhandlingar och debatter om samhällets utveckling snarare än i fokuseringen av våra kategoriska skillnader och gränserna för vad som kan tolereras”, skriver hon i de resonerande avsnitten av boken. ”Medborgarskapet ska grundas i ömsesidig respekt och inte enkelriktad dressering av de avvikande.”
”Frysboxen i sovrummet” växelverkar mellan Falsafis egen berättelse och hennes principiella resonemang om integration och inkludering. De egna erfarenheterna destilleras till klarsynta insikter om Sveriges vägval till ett verkligt pluralistiskt samhälle. Även om Falsafi är kritisk till den integrationsväg som hon indirekt drevs in i under sin uppväxt, finns det inte ett uns av bitterhet i hennes berättarröst.
Hon är nöjd med sitt liv trots de uppoffringar som hon blev tvungen att göra. Hon har blivit det hon företog sig att bli. Hon har en framgångsrik karriär som psykolog och organisationskonsult. Hon är högst delaktig i samhällsutvecklingen och har av egen kraft gjort sig en plats mitt i samhällets inre cirkel. Men blev hon verkligen det hon drömde om att bli – svensk?
Svaret beror alldeles på hur man definierar vem som är svensk. Om man väljer medborgarskapet som ett avgörande kriterium, är hon självfallet svensk. Också om man utgår från den kulturella identiteten som måttstock – det svenska språket, insikterna om den svenska vardagens synliga och dolda kodsystem, kunskaperna om och känslan för det svenska kulturarvet – är Falsafi troligen mer svensk än många andra.
Men så länge den svenska vardagen vänder ryggen åt Agrados sanning och reducerar kravet på äkthet till en fråga om ursprung, hudfärg och blodsband, kommer Falsafi aldrig bli det hon drömde om att vara och det hon onekligen är.
Kommentarer
Artikeln har inga kommentarer ännu, bli först med att lämna en egen kommentar