Ljumt om genus
Varför granskar intellektuella kvinnor sig själva med den manliga ifrågasättande blicken? Jenny Maria Nilsson har läst Ulrika Lorentzis bok om samhällets värderingar kring graviditet och barnafödande.
Bildmaterial
Har attityderna kring barnafödande förändrats?
Gravid – Något bara kvinnor kan
Ulrika Lorentzi
Atlas förlag
Boken. Jag har aldrig begripit varför kvinnor, i synnerhet intellektuella sådana, så ivrigt anammat manliga vanföreställningar om sig själva och sina kroppar. Som om livmoder och snippa till skillnad från sädesledare och snopp faktiskt drar ner förmågan till tankeverksamhet – att det inte bara skulle vara en otäck fördom, lika ovetenskaplig som att ”blåblodiga” är bättre regenter.
Ulrika Lorentzi är samhällsjournalist, tidigare redaktör för den feministiska tidskriften Bang och i boken Graviditet, något bara kvinnor kan vill hon diskutera värderingar och strukturer kring erfarenheten att bära och föda barn. Boken är en löst hållen statusrapportering om gamla och nya tankar kring graviditet, hur den skildrats och människors attityder kring barnafödande.
Min mormor födde nio barn på elva år, mor födde två barn på tre år och jag själv har fött tre barn under sju år; vi är typiska för våra respektive generationer. Mormor frågade sig aldrig likt Lorentzi ”Vilka är samhällets förväntningar som jag har gjort till mina?”. Det fanns inget utrymme för självreflektion när hon två veckor efter förlossningarna tvangs arbeta dagen lång hos den bonde vars mark familjen bodde på.
Själv träffade jag en snygg kille, blev gravid och födde barn som något slags hondjur – i min släkt är barn tidigt vanligare än en studentexamen. Men det finns en avgörande skillnad mellan mormor och mig. Något sker mellan det att hon och min mamma får barn – det blir tillåtet och möjligt för kvinnor att ta kontrollen över sitt födande och det ligger till grund för vår välfärd. Hade den utvecklingen inte skett skulle denna artikel aldrig ha skrivits, åtminstone inte av mig. Min chans att arbeta mig fram till en position som skribent vore obefintlig om jag varit i samma situation som min mormor.
När Lorentzi under sin graviditet känner ”Vad är jag i detta?” och misstänker att hon genom att bära barn anammat de manliga myterna är det snarare den manliga ifrågasättande blicken hon granskar sig själv med. Kyrkan och politisk makt har velat reducera kvinnor till biologi och många känner att de måste ta avstånd från sin reproduktionsförmåga för att räknas in i vissa världar.
”Blod är tjockare än vatten men kärlek är tjockare än blod” står det i boken, och det tål att upprepas. Familjens homogenitet är en myt som hålls vid liv av världsfrånvända kristdemokrater. Mormor utackorderades som sjuåring efter det att fadern dött, mina egna föräldrar är skilda. Släktband ger inga garantier, föräldrar med förmåga till kärlek och ansvar är viktigare för barn än gemensamt DNA. Trots det har Ebba Witt Brattström rätt då hon citeras i boken; ”Alla barn är intresserade av sitt ursprung”. Är det inte klaustrofobiskt att läsa om föräldrar som medvetet väljer bort möjligheten för barnen att ta reda på sitt biologiska ursprung? Jag skulle haft svårt att försonas med något sådant.
Det sympatiska med Lorentzis bok är känslan av rapport, sammansättningen, de många rösterna och olika perspektiven. Men hon sviker läsaren, vad är hennes credo? Hon pekar på befintliga normer men ryggar inför frågans dignitet och tar ingenting till kokpunkten – det blir ljumt.
Nyss reste sig kultur-Sverige i ett utmärkt försvar för Roberto Saviano. Då jag hörde Cecilia Wikströms beskrivning på P1 av hur Savianos personliga frihet inskränkts sedan han skrev ”Gomorra” kunde de orden lika gärna gällt miljontals kvin- nor och flickor. Deras rätt till makt över graviditet och barnafödande är den mest konkret angelägna frågan för allas vår framtid – och fortfarande den mest försummade.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus