100 år av klassernas kamp
Bildmaterial
Logementfartyget Amalthea efter dådet i Malmö hamn 1908. Foto: Scanpix
Ekot från Amalthea
Redaktör Petter Larsson
ABF Malmö
x
Boken. 2008 markerade hundraårsminnet av sprängningen av skonerten Amalthea i hamnbassängen i Malmö. Fartyget inlogerade 80 engelska inhyrda strejkbrytande transportarbetare. Stämningen hade under lång tid varit laddad. Engelska strejkbrytare hade knivhuggits i Norrköping något år tidigare. Engelsmännen hade tillåtelse att skjuta på svenskarna.
Natten mellan den 11 och 12 juli rodde byggnadsarbetaren och syndikalisten Anton Nilsson ut och apterade en dynamitladdning på fartyget. Han tände på och smällen rullade tungt in över staden och hamnen. En strejkbrytare miste livet, några skadades allvarligt. Anton Nilsson greps dagen efter, dömdes till döden, fick det omvandlat till livstid och frigavs efter tio år.
Ekot från Amalthea heter en nyutkommen antologi som diskuterar likheter och skillnader mellan den tid och värld som då rådde och idag. 1908, som nu, rörde sig kapitalet fritt över gränserna. Fackföreningarna var precis som idag försvagade, och hade tvingats till eftergifter. 1908 hade man precis skrivit på ett avtal som gav arbetsgivarna rätt att avskeda svenska arbetare och anställa billigare utländsk legoarbetskraft. Svensk pickelhuvad polis såg till att arbetssökande svenskar togs som lösdrivare och straffades. Det var ett år innan den svenska storstrejken och motsättningarna i samhället var starka.
Många var de som redan då sympatiserade med Anton Nilssons attentat, även, enligt Nilsson själv i sina memoarer, den ”överdetektiv” som förhörde honom innan rättegången. Nå, sprängningen resulterade i en människas död och en diskussion i boken rör följdriktigt synen på våld som motståndsmetod.
Anne-Marie Lindgren, utredningschef på Tiden, sätter våldsutövandet i ett socialt sammanhang, söker förstå det som en reaktion på arrogansen hos delar av de härskande klasserna i Sverige 1908.
Martin Viredius, tredje vice ordförande i Transport, konstaterar att Amalthea-sprängaren knappast tjänar som ett gott exempel. ”På sätt och vis gäller det att göra tvärt emot det som Anton Nilsson och hans kamrater gjorde under julinatten 1908. För vad de faktiskt gjorde var att döda och skada arbetare som de egentligen borde ha försökt vinna över på sin sida.”
Viredius drar en parallell till vår tid, att spränga de lettiska arbetarnas baracker i Vaxholm vore otänkbart, den kritik för främlingsfientlighet och rasism som facket fick för att det aggressiva utropet ”Go home” till byggnadsarbetarna var enligt Piredius fullt berättigat.
Av motsatt uppfattning är aktivisten Kajsa Ekis Ekman. I hennes text, en Chomskyinspirerad konspirationsteori, är diskussionen om våld endast en efterhängsen ”skugga”, konstruerad av medier och kapitalister och syftande till att föra bort fokus från dagens proteströrelsers – anti-globaliseringsrörelsen, feminismen, miljörörelsen – verkliga ärende: samhällskritiken. Sandén uppehåller sig mycket vid de något uttjatade Göteborgskravallerna, och hennes svar är: vänstern måste våga vägra diskutera det egna våldet, det är vi som anklagar, vi ska inte svara på frågor.
Det är en halsstarrighet man vanligtvis förknippar med fyraåringar. Ekmans uppkastning avviker i en i övrigt problematiserande och tänkvärd samling texter.
Olle Sahlström drar pedagogiskt upp svårigheter och utmaningar för dagens fackföreningsrörelse. Hur ska man göra för att återvinna löntagarnas förtroende i en tid när medlemstalen rasar och konkurrensen om arbetskraften, precis som 1908, är internationell. Hur förhindra lönedumpning? Internationellt samarbete är nödvändigt, svarar Sahlström. Det handlar också, menar han, om att välja långsiktiga och systematiska strider snarare än kortsiktiga och symboliska.
Man får tolka det som att framtiden kommer att präglas av långsiktigt fackligt nätverksbyggande och opinionsbildning snarare än av blockader mot salladsbarer.
Kommentarer
Artikeln har inga kommentarer ännu, bli först med att lämna en egen kommentar