Om frihetskampen i Palestina

Medan Gaza brinner läser Stig Hansén massuppropen, mejlar sina palestinska vänner, gör sällskap med Amos Oz. Och så skaffar han sig historiska perspektiv genom Per Gahrtons mastodontverk om Palestina.

BOKEN. Nu skickas det runt många massupprop om kriget i Gaza. Ett av alla i min mobil: ”De bombet det sentrale grönnsaksmarkedet i Gaza by for to timer siden. 80 skadde, 20 drept. Vi vasser i död, blod og amputater. Masse barn. Jag har aldri opplevd noe så fryktelig. Nå hörer vi tanks. Vi lever i historieboka nå, alle!”

Och Carl Bildt och en EU-delegation åker dit och kan konstatera att inget blir bättre av markoffensiven.

Och jag ser sällan så hetlevrade demonstrationer. På en av dem, i Göteborg i lördags, skanderade flera tusen: ”Dags för ny intifada!”

Det är då jag tänker: När allt verkar nattsvart, dödstalen stiger, lidandet blir allt mer ofattbart (och inte ens Röda Korset släpps in!), slagorden ekar välbekanta – det är då det verkligen är dags att återvända till historieböckerna och se vad som hänt. För om det är en lärdom som kan dras av all palestinsk frihetskamp så är det att intifadan (vilket ordagrant betyder ”resning” eller ”skaka av sig dammet”) inte gynnat palestinierna. Inte den första, som började 1987, inte den andra, som inleddes 2000. Och då handlar det bara inte om de fruktansvärda dödssiffrorna eller om att också israeliska araber fått det mycket sämre.

Utan om en massa förlorade år, år som kunde ha använts till att till exempel lägga alla krafter på att utbilda palestinierna, få i gång det som kan kallas ett näringsliv så att beroendet av Israel hade minskat. Då hade palestinierna också fått ett starkare stöd från omvärlden – i stället för att framstå som stenkastande barnamördare, när det i själva verket (vilket är mer än väldokumenterat) var Israel som var värst.

Hamas då?

Jag har samma starkt kritiska syn på Hamas som de flesta, men lär mig äntligen mycket mer om Hamas och historien bakom den rörelsen när jag läser Per Gahrtons mastodontverk Palestinas frihetskamp.

Alla vet vad Gahrton står för, få i Sverige har ägnat lika mycket kraft och sympati åt Palestina. Han ser också i denna bok (736 sidor) med palestiniernas ögon, men han ser sig samtidigt omkring, i vidvinkel. Och det är inget löst tyckande från hans sida: här är källhänvisningar, datum, namn, gammal och ny forskning.

Det är, kort sagt, rena uppslagsboken. Nå, hur var det nu med Sharon – var kom han ifrån, var hamnade han? Och Osloavtalet – vad innebar det? Oktoberkriget? Delandet av Palestina? Flyktingfrågan?

Jag slänger ur mig ett antal testfrågor, och han svarar på dem alla.

Han är, genomgående, rätt så pessimistisk, men litar starkt på läsarens förmåga att tolka, att hoppas, att misströsta. Det gör han bland annat genom att vara så härligt konkret. Som när han hamnar vid ännu en vägspärr. Den här gången är det ovanligt mycket känslor i luften: ett barn som inte ens fyllt en dag och är svårt sjuk vägras genomresa till sjukhus. Vad göra? Per Gahrton och några andra svenskar som också är vid vägspärren ringer Sverige, ringer gränsmyndigheter, ringer svenska konsulatet, ringer alla, men barnet släpps inte igenom.

Och detta är om inte vardag, så i alla fall inte ovanligt. Vid vägspärrar dör barn i köerna, äldre dör i värmen, folk svimmar, folk föder barn i kön.

Berlinmuren var ingenting jämfört med muren kring Palestina, och jag känner ingen som sett den som inte blir bedrövad.

Men känslor är en sak, fakta en annan. När Per Gahrton skriver om Palestina – och så har det varit ända sedan han var folkpartist i sjuttiotalets början – brukar det leda till debatter, inte minst för att han är en slipad retoriker och politiker ut i fingerspetsarna. Problemet – och kanske har det aldrig varit tydligare än i denna bok – för hans motståndare är att han vet så otroligt mycket om Israel-Palestinakonflikten. Han har varit i Palestina hur många gånger som helst sedan 1968, han talar arabiska, han har mött många nyckelfigurer.

Att hans nya bok trots alla fakta blir så lättläst beror på att han aldrig glömmer människorna. Här finns ögonblicksbilder som är så starka att jag måste lägga undan boken ett tag innan jag kan fortsätta.

Men Gahrton är bra på att undvika det lättköpta. Han ser i stället ofta till att gå på det som är svårt. Det tvingar honom att göra upp med egna, tidigare föreställningar.

Och återigen blir han härligt konkret: Vem får köra på de här vägarna, hur ser det ut, vem säger vad, hur ser det ut från hustaket, hur var röstsiffrorna egentligen, vad sa parlamentsledamoten om kvinnornas rättigheter och hur skulle en fredslösning kunna se ut?

Han är alltså både örn och mullvad, han går i flyktingläger, han möter höga politiker, han läser och han intervjuar, han är på postkontoret, han granskar valbanderoller, han kollar historieskrivningen. Han ser förmåga, men ser inte alltid viljan. Som han skriver (i SvD, 2 januari): ”EU och Sverige har skyddstrupper i flera länder i syfte att beskydda oskyldiga civilbefolkningar, men palestinierna får inget sådant skydd.”

Jag undrar vad tullen i Tel Aviv säger om hans nya bok nästa gång jag åker dit. Jag hoppas jag får igenom den så att jag kan läsa i den medan jag väntar vid ännu en vägspärr.

Men just nu tänker jag också på Amos Oz som skrivit så klokt om konflikten mellan Israel och Palestina – läs hans mästerliga ”Hur man botar en fanatiker” (pocket, W&W) – för jag läser hans nya novell och den inleds med frågan: Åt vilket håll gick hon?

Benny Avni, som har en ledande post i Tel Ilan, frågar killen som kommer med ett brev från Bennys fru. Killen svarar att frun inte gick någonstans, hon satt på en bänk. Och väntade. Och skrev: ”Oroa dig inte för mig.”

Amos Oz nya novell ”Waiting”, som publiceras i New Yorker, kan läsas på tusen sätt. Och det vet trollkarlen Oz. Det är ingen slump att jag ofta har honom som litterär ledsagare när jag vandrar i trakterna kring Via Dolorosa.

Och jag är honom i hälarna nu igen när han följer efter Benny Avni, skuggar själva livet in i nygamla kvarter till ett tomt hus. Vem ska bosätta sig där? Där kan väl ingen finna sig ro, tro?

Benny Avni vet att hans fru var här för några timmar sedan och han ser skyltar om att Herren alltid ligger ett steg före. Hur länge – skriver inte Amos Oz, men undrar jag – kan man befinna sig mittemellan några i ett ingenmansland som egentligen borde vara utmärkt med allemansrätt?

Den här novellen ska jag skicka till vännerna där borta.

Stig Hansén stig.hansen@telia.com