Att leva med självmordstankar

Jörgen Andersson har läst Ann Heberleins bok "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" där hon skildrar sin egen manodepressivitet och finner omskakande uppriktighet men saknar en fördjupad moralfilosofisk diskussion.

Boken. För några år sedan gjorde den engelske skådespelaren Stephen Fry en nyanserad, upplysande och – faktiskt – underhållande tv-dokumentär om bipolaritet, eller manodepressivitet som sjukdomen tidigare kallades. En bipolär person genomlever och -lider maniska perioder varvade med perioder av djupa depressioner, ofta präglade av ångest och självmordstankar. Fry – som själv har diagnosen – drivs i dokumentären av en vilja att veta mer om sjukdomen, att förstå mer av den och av sig själv. Han söker upp läkare och experter och han låter andra bipolära personer komma till tals. Frys skildring visar hur mycket missuppfattningar och okunskap det funnits och finns om sjukdomen. Han skildrar den långa och svåra vägen fram till dess att han fick diagnosen: en väg kantad av lidande både för honom själv och hans omgivning, men också av kreativa skov och långa relativt besvärsfria perioder. Det blir tydligt att själva sjukdomens uttryck bidrar till svårigheten att förstå den och avhjälpa dess konsekvenser genom vård och medicinering.

När moralfilosofen och författaren Ann Heberlein nu, i boken Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, skildrar sina erfarenheter av att leva med bipolaritet är angreppssättet drastiskt annorlunda. Där Stephen Fry söker sig ut i världen för att söka svar, dröjer sig Heberlein kvar i den egna ångesten och de egna tvångsmässiga självmordstankarna under en svår sjukdomsperiod. Läsaren får följa med på en nedstigning i författarens eget helvete och får en ingående inblick i ångesthjulets plågsamma svängningar.

Ann Heberleins bok består av dagboksliknande anteckningar varvade med mer bearbetade betraktelser om självmordets tvingande lockelse och moraliska dilemma. Hennes tankar flödar fram och här blandas självupptagna litanior med självömkan och självförakt. Hon både vill leva och inte, hon vill både bli lämnad ifred och få den hjälp hon inte tycker att någon – nära och kära, sjukvården, hjärnskrynklarna – förstår att ge henne. Genom sin utlämnande text blottlägger hon, med sig själv som exempel, sjukdomens motsägelsefulla drag och det krig i hjärnan som är motorn i hennes ångest. Hon väjer inte för att visa upp de manipulativa drag som hon vet gör henne svår att leva med, och där vetskapen om detta ytterligare spär på självhatet och önskan att inte vilja leva vidare.

Sättet att skildra sjukdomen, ocensurerat inifrån den egna upplevelsen, är bitvis omskakande i sin uppriktighet. Samtidigt är det bokens stora svaghet och begränsning. Oundvikligen blir det Ann Heberlerleins unika skildring av att vara bipolär typ 2 – som hennes diagnos lyder – som visas fram. Säkert finns det generaliserbara drag som kan bidra till förståelsen av sjukdomen, bland såväl anhöriga som professionella och hos den som likt Heberlein har diagnosen. Men, som författaren själv påpekar, det saknas faktaavsnitt om sjukdomen. Och inte minst ett perspektiv på den, sedd genom andras ögon eller från en av de friska perioder Ann Heberlein skriver att hennes liv också består av.

Ann Heberlein skriver att hon inte gillar den franske filosofen och idéhistorikern Michel Foucault. Det som särskilt stör henne är Foucaults tankar om hur bilden – eller konstruktionen om man så vill – av avvikaren tjänar syftet att lyfta fram det som, i en given kontext, anses normalt. Hennes egen ångest, menar hon, är högst verklig och ingen konstruktion. Från hennes perspektiv, med sjukdomen och diagnosen som ett högst påtagligt faktum, blir aversionen begriplig.

Men den gör också författaren blind för att mycket i texten handlar just om hur normaliteten ser på – eller osynliggör genom att inte vilja se eller tala om – olika beteendemönster. Det Heberlein beskriver som kännetecknande för sina hypomana perioder är ofta accepterade och hyllade karaktärsegenskaper: att vara produktiv och effektiv, att ha många järn i elden och att alltid vara den sprudlande värden för storslagna fester. Motsatsen - att dra sig undan för världen, stänga in sig och umgås med det egna mörkret – får medmänniskorna att sluta höra av sig: utanförskapet och känslan av att vara osynlig och oförstådd förstärks.

I den rådande diskursen är föreställningen om individens autonomi och suveränitet central. Inte minst påverkar den gränserna för sjukvårdens ingripande i människors liv. När Ann Heberlein söker sig till psykakuten på S:t Lars tycks hon ha en färdig strategi. Efter ett bedömningssamtal med en läkare – i syfte att utröna om hon är suicidal eller inte – får hon ett recept på medicin som ska ta henne genom ännu en ångestnatt på egen hand. Hon ger sig av, fortfarande i valet och kvalet om hon ska ta sitt liv eller inte. Hennes beräknande utsagor inför läkaren leder till att valet till slut kan bli hennes eget. Heberlein uttrycker boken igenom en vag kritik mot den vård hon fått genom åren.

En fördjupad moralfilosofisk diskussion om individens autonomi att göra egna övervägda val kontra sjukvårdens ansvar hade varit på sin plats.

Jörgen Andersson