Ett högerspöke från Norge
Hur kan ett högerpopulistiskt parti som Fremskrittspartiet nå så stora framgångar i ett av världens rikaste länder, Norge? Emil Schön har läst Magnus E. Marsdals bok som reder ut begreppen.
Bildmaterial
Carl I. Hagen, partiledare för norska Fremskrittspartiet.
Högerpopulismen dissekerad
Magnus E. Marsdal
Celanders förlag
Boken. ”Det har varit viktigt för oss att det har funnits väldigt många nyttiga idioter för Fremskrittspartiet.”
Ordföranden för norska Fremskrittspartiets (Frp) ungdomsförbund, Trond Birkedal, kunde inte hålla sig från att triumfera när han intervjuades i norska P3 sommaren 2006. Ett par månader tidigare hade Frp i en opinionsmätning noterats som Norges största parti med stöd av nära 35 procent av de tillfrågade väljarna. Det han syftade på var hur den politiska och mediala eliten i Oslo ständigt häcklat partiets väljare och målat upp en bild av dem som otacksamma, okulturella, ointelligenta, stillösa och simpla människor.
Nu har Magnus E. Marsdals bok ”Frp-koden” från 2007 utkommit på svenska under namnet Högerpopulismen dissekerad på lundaförlaget Celanders. I boken tar sig Marsdal an ett fenomen som förbryllat Norge under lång tid. Hur kan ett högerpopulistiskt parti nå sådana framgångar i ett av världens rikaste länder? Var kommer missnöjet ifrån? I den norska offentligheten landar analysen oftast i olika varianter på en norsk folksjäl av ”mycket vill ha mer”.
Magnus E. Marsdal frågade sig om det kunde vara så enkelt. Han sade upp sig från sitt jobb på tidningen Klassekampen och beslöt sig för att ägna ett år åt mysteriet Fremskrittspartiet, att knäcka Frp-koden. Som den utpräglade vänsterjournalist han är valde han inte helt överraskande att leta i det norska klassamhället.
Men först några ord om Fremskrittspartiet. Frp är ett i grunden nyliberalt parti som förespråkar platt skatt, ett slopande av glesbygdsstödet till Nordnorge, ekonomiska avregleringar över hela linjen, bland annat obehindrad marknadsförsäljning av de norska fiskekvoterna. Partiets politik är också öppet antifacklig. Ändå har Frp fiskat upp en stor del av de klassiska socialdemokratiska väljarna. Hur i helskotta?
Marsdal går igenom 1990- och 2000-talens norska socialdemokratiska politik under Gro Harlem Brundtland och Jens Stoltenberg. Det han finner är en skarp högergir i den ekonomiska politiken. Trots all materiell norsk rikedom ser han hur inflytandet för de anställda på arbetsplatserna minskar, förslitningsskadorna ökar och hur de ekonomiska klyftorna växer sig allt större. Detta under samma period som myten om att hela Norge består av medelklass odlas, inte minst från arbeiderpartiets sida.
I den politiska högergiren under 90-talet har en stor del av arbeiderpartiets lojala väljare kastats av från vagnen. När den ekonomiska politiken likriktas mellan höger och vänster kommer i stället värdefrågor i förgrunden. I värdefrågor tenderar arbetarklassväljare att ligga längre till höger om sina partier. Det gäller såväl i synen på brott och straff som på invandring och jämställdhet.
Marsdal tar hjälp av sociologen Pierre Bourdieus klassiska teorier om kulturellt och ekonomiskt kapital och tillämpar det på det norska samhället.
I rutnäten ritar han in olika partiers företrädare och väljare. Ett tydligt mönster framträder. De grupper där Frp har starkt stöd är de med låg upplevd makt och så kallat lågt kulturellt kapital.
Detta har Fremskrittspartiet fångat upp på ett oerhört skickligt sätt. Partiets företrädare försätter aldrig en chans att hetsa mot den intellektuella Osloeliten. En taktik som de konservativa i USA med framgång använt sig av mot demokraterna.
Liksom USA:s demokrater, före Obama, har Norges väletablerade inte kunnat försvara sig då de inte förstått problemet.
Den politiska, akademiska och mediala eliten i Oslo har nämligen inte kunnat närma sig fenomenet Fremskrittpartiet och dess väljare med något annat än en nedlåtande attityd.
Ett förakt syrar genom det norska samhället uppifrån och ner mot allt som andas folklighet. Det är dessa ”nyttiga idioter” Frp:s Trond Birkedal triumferade mot i norsk radio.
Det är frestande att genast dra paralleller till Sverige och Sverigedemokraternas relativa framgångar, men frp och sd är väldigt olika som partier. Frp liknar mer Ny demokrati i så motto att partiet i grunden haft en nyliberal politisk agenda och sedan hakat på kritiken mot invandringen för att få sitt politiska projekt i hamn.
Sverigedemokraterna är däremot sprunget ur en rörelse vars enda syfte var att stoppa invandringen, allt annat underordnat. I partiets gryningstid kombinerade många företrädare sitt engagemang i partiet med olika nazistiska aktiviteter. Även om partiledaren Jimmie Åkesson envist upprepar att sd i dag är värdekonservativt förblir partiets största svaghet att det saknar en historisk ideologisk förankring som det självt vill befatta sig med.
Men visst är det möjligt att Sverigedemokraterna, liksom Fremskrittspartiet, kan hitta en vinnande roll som underdog i ett politiskt klimat där det är allmän sanning att val vinns i mitten.
Lärdomen som kan dras från Norge är att taktiken att stämpla partiets väljare som ointelligenta förlorare tycks dömd att misslyckas.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus