Trolska sagor i diktform
Bildmaterial
Linus Gårdfeldt.
Men golvet har ingen mun
Linus Gårdfeldt
Albert Bonniers Förlag
Utkommer i dag
Boken. Linus Gårdfeldt debuterar med diktsamlingen Men golvet har ingen mun. Redan titeln säger något om den stämning som råder: förvirring, intill förväxling beblandas materian, djuren, människan som håller i språket.
Ur golvet kommer ljud, berättelser och sagor som vill nå fram till det som jag uppfattar som ett mycket ungt diktjag, ett barn. Rummet är hotfullt och ensamt, kanske utgör rummet inget reellt rum, utan snarare gränserna för barnets medvetande: ”det är i huvudet det händer”.
I huvudet trängs rävbarnen och fiskarna och de okända rösterna, i huvudet finns en lönndörr ner till det pulserande hjärtat. På gränsen mellan dröm och vakenhet plockar barnet de små röda bär som växer ur dess öppna bröstkorg.
De här dikterna har något skört och bräckligt över sig som berör mig. Språket och bilderna känns trevande, famlande, längtande på något vis. Några strofer kan vara starkt rytmiserade, sedan bryts rytmen eller falnar bort, som om de liksom ger upp sitt försök att vara starka och konsekventa. I avsnittet ”Sagorna” är dikterna starkast: skogen och djuren blir på en gång tröst och totalskräck för det vilsna barnet. Det är trolskt.
Formen fungerar på sätt och vis som en motvikt till stämningsläget. Diktsamlingen är stramt upplagd i tre avdelningar med numrerade dikter och en sammanhållen känsla. Dikterna i sig består oftast av två- eller fyraradingar och slutar med ett kommatecken – en läsangivelse som gör att jag börjar läsa alltsammans som en lyrisk berättelse: här finns inga tydliga slut, inte ens i samlingens sista dikt:
dagar passerar och händerna syr
ansiktet fritt från synliga skarvar,
vinden därute tilltar i styrka,
och regnet fortsätter falla,
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus