Vallgrens vidunderlighet

Efter sju år av utflykter i andra genrer återvänder nu mångkonstnären Carl-Johan Vallgren till litteraturen. Hans nya roman ”Kunzelmann&Kunzelmann” är ett storslaget bygge som frossar i fantastik och skrönor. Ann Lingebrandt har läst.

Boken. Vi lever i en tid som jagar sanningen med blåslampa. Inte minst är den ett försäljningsargument i bokbranschen: klistrar förläggaren etiketten ”en sann historia” på omslaget dras läsarna som flugor för att få frossa på en äkta bit elände. När det sanna sedan visar sig vara mestadels falskt och besvikelsen föder en häxjakt söker författaren gärna skydd bakom beteckningen roman.

För när något kallas roman kommer man undan med vilken bluff som helst. I själva verket är ju bedrägeriet romankonstens främsta mål: vad är fiktionen om inte ett sätt att dra läsaren vid näsan, att frammana illusioner som vi engagerar oss i, uppdikta öden vi vill följa till sista sidan? En garanterat lögnaktig historia är hur som helst Carl-Johan Vallgrens nya roman Kunzelmann & Kunzelmann, hans första på sju år.

Få svenska författare hänger sig åt fabulerandet med sådan glöd som Vallgren. Med skjortärmen full av romanfabricerandets svindlande trolleritricks uppför han storslagna fiktionsbyggen, frossar i fantastik och skrönor, plöjer genom traditionen och låter de kärleksfulla pastischerna och skälmska genrelekarna frodas. I ”Kunzelmann & Kunzelmann” handlar det just om lurendrejerier och gyckelspel, om original och kopior och förfalskning på hög nivå. Närmare bestämt möter vi en durkdriven konstplagiatör, som om sitt dubiösa hantverk konstaterar att ”begreppen falskt och äkta måste förlora sin betydelse”.

Det hela börjar med att 83-årige Viktor Kunzelmann, välkänd tavelkonservator, respekterad konstsamlare och oöverträffad expert i äkthetsfrågor, hittas död i sin ateljé. För sonen Joakim kunde dödsfallet knappast ha kommit lägligare. Han är en mindre framgångsrik frilansskribent med smak för att leva livets glada dagar och en vana att sätta sprätt på pengar han inte har. Istället för att producera artiklar om sådant som fonosymbolismen i Huntingtons dystopi ägnar han större delen av sin tid åt att sexsurfa, och med en älskarinna dyr i drift, ett gotländskt sommarhus lika kostsamt som fallfärdigt och en hoper före detta vänner som förvandlats till otåliga fordringsägare bränner arvspengarna redan i byxfickan.

Men snart hopar sig frågetecknen. Först och främst visar liket spår av förgiftning, möjligtvis orsakad av uråldriga färgblandningar. Och på staffliet intill den döde stod en halvfärdig Dürer-målning, gjord på en gammal pannå.

Joakim börjar inse att fadern inte bara ”varit en levande historisk dubbelexponering av nittonhundratalets Europa” utan också bakom sitt goda renommé dolt ett utstuderat dubbelliv.

Parallellt med Kunzelmann den yngres äventyr på desperat jakt efter snabba pengar och det förflutnas hemligheter får vi följa Kunzelmann den äldres dramatiska historia, från uppväxten på katolskt barnhem, via bögklubbar i 30-talets Berlin, förslagen frimärksförsäljning, koncentrationsläger och sedelförfalskningsfabrik till den, hm, mångsidiga konstkarriären. ”Den förfalskade konsten”, funderar Viktor, ”fick ett värde först genom människans förmåga att tro. /…/ Det var vad han hade blivit expert på, att förföra dem till att tro.”

Hur står sig då Vallgrens nya bidrag till fiktionens bländverk, lyckas han förföra oss? Jo, ”Kunzelmann & Kunzelmann” är helt klart en överdådigt underhållande roman, som på sina dryga femhundra sidor lyckas klämma in det mesta: action med skuldindrivande motorcykelknuttar och konsthälande muskelpaket, inkännande skildringar av homosexuellas situation i det tidiga nittonhundratalet, psykologiska irrfärder på temat far och son och inte minst härligt detaljrika redogörelser för måleriets, konstrestaurerandets och förfalskandets tekniker. Och så ett ohämmat häcklande av samtiden.

Medan den fabulerande epikern Vallgren från augustprisvinnaren ”Den vidunderliga kärlekens historia” känns igen i avsnitten om fadern, härjar i kapitlen om sonen den spefulle satirikern med hemlandet som främsta älsklingshatobjekt, han som lät invektiven hagla i den hätskt hånande ”För herr Bachmanns broschyr”.

Den här gången svingar författaren sin sarkasmdrypande penna mot såväl kvällspressnask och dokusåpecynism som kvasifilosofisk teoribildning i den finkulturella ankdammen. Det är upplagt för paralleller mellan krigstidens svartabörsproducerade ransoneringskuponger och en samtid dränkt i piratkopior: ”Ja, vad var egentligen inte plagiat nuförtiden? Folk plagierade varandras åsikter, folk uniformerade sig i persedlar från H&M, folk var faktiskt livrädda för att framstå som originella.”

Vallgren skriver på ett sprittande gott humör och med en flängande fart som gör att man knappt märker de tillfällen när satiren blir malande och får en dagstidningsskummande anstrykning. Men så i finalen pyser luften ur.

Möjligtvis har författaren som den skojare han är någon finessrik ironisk poäng med det hela, men det går inte att komma undan känslan av att han tröttnat på sin berättelse, förstrött hafsat ihop trådar som inte blev riktigt färdigspunna och fläskat på med fiolerna i brist på bättre idéer.

Fiktionen får plötsligt en ihålig klang. Det tar ett bra tag att smälta besvikelsen och få tillbaka upplevelsen av att precis ha varit med om ett hejdundrande stycke illusionskonst.

Ann Lingebrandt annlingebrandt@hotmail.com