Ståkkolm, Svärje
Bildmaterial
Kalle Dixelius om ett post-katastrofiskt 2200-tal.
Toffs bok. Med kommentarer av Muham Bentson
Kalle Dixelius
Ordfront
Utkommer i dag
Boken. Journalisten Kalle Dixelius debutroman skildrar ett mörkt och post-katastrofiskt svenskt 2200-tal där människorna är avskurna från sin historia och sitt språk. Någonting – en miljökatastrof, ett världskrig, oklart vilket – har vid något tillfälle efter 2020 utplånat stora delar av infrastrukturen.
Kvar har blivit ett ultrafeodalt och isolerat ”Svärje”, en vindpinad landsspillra där samhällets bottenskikt styrs med järnhand av en totalitär härskarklass och dess hantlangare, de så kallade ”skyfflarna”. Både att skriva och läsa är förbjudet, religion likaså.
De mer eller mindre livegna ”knegarna” utför ett Sisyfosartat men ytterst diffust arbete åt sina förtryckare – skyfflar de jord ur de gapande huskropparna, gräver de upp saker? Mycket förblir oklart i Dixelius roman.
Intrigen är också mer än lovligt forcerad. Huvudpersonen Toff, som bor på Hornschtull i det raserade Ståkkolm, drabbas av lusten att överskrida skrivförbudet och nedteckna sitt liv. Den bok han frambringar kommer på 2460-talet att upphittas och publiceras i föreliggande volym med infällda kommentarer av en viss Muham Bentson, fil. doktor i svensk historia. Metafiktion således – dessvärre med ett rätt haltande romanbygge som resultat.
Med detta inte sagt att läsningen av Toffs bok saknar fascination. Det är till exempel en mycket sinnrik framtidsvokabulär Dixelius skapar, en sorts fragmenterad söderkisslang med ”foppollsmatcher” och ”jävlit strejncha” grejer. Stadsdelarna heter Sity, Åschta, Sinken och Lilljolmen. Och med sitt stympade språk framlever ståkkolmarna ett dystert slumliv avdomnade på mäsk, ständigt pennaliserande varandra. Men den komplexfyllde och känslige Toff vill något mer, och precis som Dante drivs han framåt i sin egen skrift ledsagad av en hövisk kärleksprojektion. Toffs Beatrice bär namnet Anna Pelle, och är en sargad halvprostituerad Hornschtullsbrud som inte vill ha honom. Helvetet är jordiskt och erbjuder få paradisiska viloplatser. Så kan äventyret börja.
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med Dixelius ystra, överpedagogiska berättande och pojkaktiga romankonstruktion. Inte heller hans då och då ganska förvirrande samtidsanalyser – sådana finns det nämligen, draperade i science-fiction-fantasi, gott om i Toffs bok.
Texten innehåller också en del ideologiska underligheter, ofta kopplat till kön och sexualitet. Som till exempel skildringen av hur Toffs macho-kompis Tompy får leva ut sin hemlighållna homosexualitet genom att bli sexslav åt en maktberusad hiphop-dvärg – och förutsätts njuta. Och vad är det egentligen för ett konstigt kastrationskomplex de så kallade ”blödarna” förkroppsligar i handlingen – det vill säga de missbildade män som efter den eventuella miljökatastrofen jämrande och utan könsorgan vandrar runt i samhället likt heliga dårar?
Och hur kommer det sig att bara en kristen oppositionell minoritet mirakulöst har överlevt historieförstörelsen, och därtill också skildras som en sorts fanbärande martyrer? Var är muslimerna, judarna, buddhisterna, new age- rörelsen? Nej, Dixelius debutbok blir i slutänden en ganska grumlig framtidsvision och samtidskommentar. Jag vet faktiskt fortfarande inte riktigt vad den vill säga.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus