Renässansens spin doctor

Hans politiska ideer har snart femhundra år på nacken – ändå är de relevanta för vår tid. Jenny Maria Nilsson har läst storverket "Republiken" och efterlyser ett mer nyanserat sätt att se på den klarsynte strategen Niccolo Machiavelli.

Boken. Vore jag Machiavelliskt lagd skulle jag hålla de utmärkta insikter jag tillägnat mig via boken Republiken för mig själv och därmed få ett gott övertag om jag hamnade i strid med er andra. Machiavelli är en klarsynt strateg, en renässansens spin doctor som dissekerar mänskligt beteende och drar politiska slutsatser. Boken har 478 år på nacken men är giltig i alla tider. Machiavellis reflektioner är tillämpbara där rangordning och maktstrid förekommer – det vill säga överallt.

Likt många andra på 1500-talet vänder Machiavelli sin håg mot antiken. Titus Livius, romersk historiker, skrev "Ab Urbe Condita" – "Från stadens grundläggning" – cirka 25 år f. kr., ett verk i nationalromantisk ton om Roms historia. Det romerska riket ser Machiavelli som det främsta av riken och med avstamp i Livius böcker författar han "Republiken – Diskurser över de tio första böckerna av Titus Livius" – en granskning av staters ursprung och en analys av hur sådana bäst stärks och bevaras.

Paul Enoksson är översättaren som får språket att flyta likt Tibern. Valet av röster förmedlade i bokens inledning lämpar sig utmärkt för att nyansera bilden av Machiavelli, som till stora delar klassats som en ränksmidande skitstövel i historieskrivningen. Mest har han bedömts utifrån boken "Fursten", där han är provocerande resultatinriktad i förslagen angående upprätthållandet av en härskares makt. "Republiken" ger en vidare uppfattning av hans politiska filosofi och det finns mycket att förlora på att inte tolka honom hederligt.

"… det är nödvändigt för den som konstituerar en stat och förser den med lagar att utgå från att alla människor är onda" skriver Machiavelli i första boken. Radikalt? Nej, han är här bara mycket rak och föregår en sedermera vanlig politisk filosofisk hållning, försvarad av bland andra Thomas Hobbes och John Locke och även den nutida, populära filosofen David Gauthier. De menar att där lag och avtal slutar börjar kaos. Frågan om människors godhet är inte av intresse för lagstiftaren – denne måste utgå från människors egoism och illvilja.

Men härskaren står inte över lagen. Machiavelli menar att ledare " … förlorar sitt rike i samma ögonblick som de börjar kränka lagarna…". Ledarens laglydighet motiveras inte av moral, utan av att ett sådant skick – brott mot lagarna – förargar medborgarna och kan leda till upplopp. Oroligheter bland folket innebär en försvagad stat och det ska alltid undvikas. Dock skulle Machiavelli säkert rekommendera lagbrott om det vid något tillfälle vore av godo för ett rike. Han hymlar inte, politik är överordnat moral – men god moral ger ofta god politik.

Hos Maximus, Russel Crowes gestalt i filmen "The Gladiator" från år 2000, finns de drag som Machiavelli vill se hos en härskare. Maximus tar till våld endast för att förbättra, han vet när och hur mycket grymhet som krävs, han är samlad i med- och motgång och flexibel och snabbtänkt. Vidare är hans gehör för självkontroll och förståelse för vedergällningens betydelse perfekt. Säkert beror det på att han är fiktiv och att verklighetens irriterande felkällor rensats bort.

Machiavelli är akademiskt föredömlig då det gäller att ge praktiska exempel från både Livius och sin egen politiskt omvälvande tid. Som läsare gör vi oss en tjänst om vi skiljer ut den historiska berättelsen och för sig betraktar hans politiska teorier. Machiavelli är konsekvensetiker och lojal mot en idé; skapandet, byggandet och vidmakthållandet av en hållfast, välordnad och legitim stat och i detta är han instrumentell men aldrig automatiskt hänsynslös.

"Republiken" tog sin början i samtal som ägde rum sommaren år 1517 då unga florentinare samlades i Oricellari-trädgårdarna för att dryfta bland annat statskonst – Machiavelli blev en centralgestalt i gruppen och han beslöt att samla sina erfarenheter i bokform.

Föreningen av känslan för mänsklig psykologi och begåvningen att analysera politiska strukturer – denna klarsynthet gör Machiavelli säreget attraktiv. Han inger respekt med sitt skarpa intellekt och texten är märkligt fri från koketteri och självhävdelse. Flera av hans förslag gällande statskonst är för tiden radikala men har förverkligats under senare tider.

Antiken är en fatalistisk period, till viss utsträckning levde människor i tron att Fru Fortuna högg deras öde i sten, möjligtvis kunde någon av de många gudarna intervenera. Renässansen kommer med ljuv konst och betydelsefulla upptäckter men det är ännu innan Upplysningen och tillvaron genomsyras av vidskepelse och ojämlikhet. Detta står Machiavelli till delar fri från, han avfärdar antikens ödestro och menar att det var hårt arbete, lag och organisation som byggde det romerska riket.

I ett kapitel föreslår han något som kan liknas vid en sanningskommission: "Man kan helt och hållet komma till rätta med detta genom att låta många domare ta emot anklagelser och tillmäta dessa stor betydelse." Statens representanter ska alltså sändas ut för att ta upp vittnesmål om oförrätter. Riket bevaras bättre om människor känner sig betydelsefulla för lagstiftarna, det är sant och i vår tid har den tanken fått praktiskt genomslag. Förvisso ser Machiavelli snarare till republikens bevarande än folkets tillfredsställelse över att uppmärksammas men det må vara hänt.

Den amerikanska författaren och tillika nobelpristagaren Toni Morrison skrev ett brev till Barack Obama, vilket publicerades i New York Observer för ett år sedan. Precist och skarpt tillkännager hon varför hon tänker stödja Obamas strävan mot presidentposten. Han är, menar Morrison, en annorlunda ledare; någon som tänker "vi" och inte "jag och folket", någon som sätter mod framför äregirighet. Så lyder även Machiavellis definition. I slutet av tredje boken skriver han "Det är nämligen inte rang som ger glans åt män, utan män som ger glans åt rang.

Jenny Maria Nilsson jenny@jennymaria.com